Intersexorwhat

 

Ni vet känslan av att vara rastlös men samtidigt inte palla göra något.

 

För mig går det i perioder när jag känner så, men det är alltså ett ganska vanligt fenomen för mig. Känner så just nu. Vill ut och springa och hoppa runt som en tok, samtidigt som jag inte pallar röra mig ut fläcken. Känner mig så himla rastlös, men klarar inte av att bota det.

 

Hände mig en gång mitt i natten, en natt då i vintras då jag skulle upp astidigt dagen efter. Den gången lyckades jag dock bota det, klättrade så mycket på väggarna att jag kom på den smarta idén att gå ut och klättra på saker istället, trots att jag egentligen inte hade ork eller lust att göra så. Bland annat klättrade jag upp på en hög sten och kollade på utsikten. Klättrade även upp på en mur för att se vad som fanns på andra sidan. Funkade bra som botemedel.

 

Men nu är det alltså i den fasen att jag inte kan bota rastlösheten. Det är så störande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Speciellt jobbigt är det att jag har sträckt benet så att det gör ont att ens gå, det gör ju knappast saken bättre. Men alltså, det är inte bara att jag inte kan bota rastlösheten rent fysiskt. Det är någon slags ovilja till att göra något som ligger och gnager, och säger åt mig att slöa.

 

Blir tokig på mig själv.

 

Brukar ni också känna så här?

 

 

När jag var liten så tyckte jag att de allra, rent utseendemässigt, vackraste av människor var de allra mörkaste av kvinnor med stort, svart, krulligt hår.

 

När jag var liten så förstod jag att det var viktigt att kvinnor var vackra och jag såg vackerhet som något positivt. Jag ville också vara en del av det positiva, alltså en del av vackerheten. Jag ville vara en mörk kvinna med stort, svart, krulligt hår.

 

Jag ville alltså vara en av de absolut minst pivilegierade i samhället. Vilket jag som liten inte förstod att det skulle innebära. Jag trodde att den som var vacker var värd mycket och sågs upp till.

 

Tänk vad fel jag hade.

 

En dag insåg jag att det inte alls var de som jag tyckte var allra vackrast som var värda mycket och sågs upp till. Jag insåg att de som jag tyckte var allra vackrast som egentligen var de som hade det sämst. Att både vara kvinna och mörk, det fanns inget sämre att vara, upptäckte jag.

 

I och med denna upptäckt så märkte jag även att det inte var bra att säga att jag tyckte mörka kvinnor var vackra. Folk lyckades vända på det hela emot mig, så att jag skulle känna mig som en rasist.

 

Och visst kan det verka lite rasistiskt att dra alla mörka kvinnor över en kam, absolut. Men det var inte något som jag förstod som liten, då hade jag endast uppfattningen om att de mörka kvinnor jag hade sett var, enligt mig, vackra.

 

Dock att jag som liten kunde ta så fel. Att jag kunde vara så insatt i att samhället hyllar vackerhet, men att jag ändå inte förstod att det inte var en garanti för att enskilda vackra personer blev hyllade. Att det snarare är ett hinder för så många kvinnor. Är du inte vacker så duger du inte. Dessutom att det är ännu svårare för mörkhyade att anses som vackra, de duger ännu mindre än ljusa.

 

Idag vet jag bättre än vad jag gjorde när jag var liten.

 

Idag vet jag att jag egentligen inte skulle vilja vara en mörkhyad kvinna. Att exkluderas av samhället. Att inte duga. Det är något jag inte skulle vilja uppleva, helt enkelt.

 

Och det är något som jag inte vill att någon annan heller ska uppleva. Jag vill att ingen ska kunna döma någon annan efter deras utseende, deras etnicitet, deras kön eller deras hudfärg.

 

Om jag än idag tycker att mörka kvinnor är vackra låter jag vara osagt. För jag vill inte döma, eller för den delen dra alla över en kam. Dessutom har jag lärt mig att det är samhället som tycker att vackerhet är viktigt, det är inte jag som tycker det. Jag har lärt mig att det inte är viktigt att vara vacker till utseendet. Huvudsaken är att vara vacker på insidan. Att värna om andra. Inte att vilja vara någon annan.

 

 

Se det här klippet.

 

Det handlar om vårt konsumtionssamhälle och varför det inte är bra med ett konsumtionssamhälle.

 

 

 

I dagens UNT (Upsala Nya Tidning) fanns en insändare som diskuterade kring jämställdhet och att bejaka moderskapet. Idag är det alltså mors dag, då vi ska uppmärksamma och hjälpa mor med de bördor hon bär, eller något sådant.

 

Insändarens rubrik är "Bejaka moderskapet igen". Och visst, det behöver inte alls vara skribenten som har valt rubriken, det är faktiskt oftare som någon som arbetar med tidningen väljer rubrik till insändare. Jag tycker dock att det är en ganska klantigt vald rubrik. När vi bejakar något så innebär det att vi accepterar och välkomnar det. Det kan vara allting från att vi bara låter det vara till att vi hyllar det. Mors dag hade inte funnits kvar ifall vi inte bejakade moderskapet idag. Ingen skulle heller aldrig hindra någon från att bli moder, idag. Alltså kan vi inte bejaka moderskapet igen, eftersom det är något som vi redan gör.

 

Skribenten diskuterar att jobbstressen har blivit alldeles för hög för småbarnsföräldrarna. Som om småbarnsföräldrar aldrig var jobbstressade förr i tiden. Under industrialismen och urbaniseringen kan jag mycket väl tänka mig att jobbstressen var väldigt stor, framförallt för småbarnsföräldrarna.

 

Sedan säger skribenten "Djuren har en lag som skyddar deras naturliga beteende. Är inte människan värd en liknande lag?". Problemet är att djur hålls i fångenskap, av människor, därför behöver de sådana här skydd och lagar. Vi människor håller oss själva i fångenskapen, så om något hämmar vårt naturliga beteende så har det inte att göra med att det inte finns någon lag som skyddar oss. Det handlar helt enkelt om att vi, oftast, har valt att gå en annan väg än vad vårt "naturliga beteende" säger åt oss att göra.

 

"Vi mådde faktiskt bättre före jämställdheten" skriver hen sedan. Visst att vi kanske i vissa avseenden mådde bättre innan någon började jobba mot jämställdhet, men i det stora hela så tror jag att jämställdhet leder till större chanser att själv få välja en väg. "Före jämställdheten" fick inte kvinnor rösta (utom om de var änkor) eftersom de inte räknades som myndiga. "Före jämställdheten" var kvinnor som boskap, sexredskap och barnafödarmaskiner. Långt fler barn föddes än vad familjerna hade råd med, eftersom kvinnans rätt till hennes egen kropp inte var en självklarhet. Hon fanns där för att vara till behag för sin make, samt för att sätta hans avkomma till världen. Är det så vi ska bejaka moderskapet än idag? Jag trodde att vi hade kommit längre än så.

 

Tydligen var även de "tidigare generationerna kloka, när de levde efter gamla beprövade traditioner". Så, vi ska alltså återgå till att leva som grottmänniskor igen. För hemmafruskapet är knappast en speciellt gammal eller beprövad tradition, det var något som fanns från 1920- till 1950-talet, i runda svängar. Dessa traditioner var inte alls något som "fungerat bra i tusentals år", det var bara en kort period av den mycket längre människoeran.

 

Att "de insåg att könen är olika och bra på olika saker och ändå lika mycket värda." klingar falskt i mina öron. I sådana fall, var kvinnor sämre på att rösta förr? Var det därför de inte fick rösta, för att det är något som män är bättre på?

 

"Vi ska samarbeta och komplettera varandra.", ja, det kan vi fortfarande göra även om en man stannar hemma med ett sjukt barn eller om en kvinna går och jobbar in storkovan till familjen. Om två personer kompletterar varandra så innebär det att de är bra på olika saker. Könet har ingenting att göra med vad du är bra på. Vissa påstår att personer av ett visst kön är bättre på en del saker än vad personer av ett annat kön är. Fast om det vore så, hur kan det då vara så att det till exempel förut endast fanns manliga lärare, men sedan var det en period med i princip endast kvinnliga lärare?

 

Sedan säger skribenten att "barn behöver tre år för att bygga upp en trygg anknytning till föräldrarna. Men i dag hinner barnen inte fullborda sin anknytning på det enda år, som vi, i vår blinda okunnighet, erbjuder dem." och visst, det kan jag hålla med om. Men det här påståendet gäller båda föräldrarna (i en heterosexuell monogami). Både mamman och pappan är föräldrar, det tar lika lång tid för barnen att bygga upp en trygg anknytning till mamman som till pappan. Att endast låta barnen vara hemma med sin moder skulle skapa stora svårigheter för barnen att anknyta till sin pappa senare i livet, eftersom han i sådana fall skulle behöva jobba mycket mer än om båda jobbade.

 

"Blotta misstanken att det är den förtidiga separationen mellan mor och barn, som gör att många mår dåligt, borde få oss att stoppa detta feministiska experiment". Trots detta så anser hen inte att en separation mellan far och barn också kan vara för tidig. Det här är inget feministiskt experiment. Det är ett sätt att låta alla få leva sitt liv som de vill, och ändå få en chans att skaffa barn. Att så många sedan arbetar väldigt mycket och knappt har tid med sina barn är synd, men vi måste fortfarande förstå den så starka viljan som så många kvinnor har att vilja jobba idag. Och den starka viljan som både män och kvinnor har till att skaffa barn. Om alla kvinnor skulle sluta jobba, för att istället vara hemma med barnen konstant, vad skulle hända då? Plötsligt skulle männen aldrig ha tid att ens se sina barn, för att de skulle behöva arbeta så mycket mer, för att vårt samhälle skulle kunna hålla ihop. Dessutom, om en kvinna idag är ensamstående, då kan hon inte klara sig ifall hon inte arbetar. Det fungerar helt enkelt inte att lämna omvärlden totalt för att kunna vara med sina barn konstant.

 

Ja, vi kanske borde "ta lärdom av tidigare generationer och införa valfrihet för föräldrarna genom att jämställa vården av egna barn med vården av andras barn." men det är inte alls sant att "feministerna inte tycks förstå detta". Det är just det här som så många feminister jobbar för. Att ge föräldrarna en valfrihet, att helt enkelt låta föräldrarna välja helt själva, oavsett deras kön, om de vill jobba eller stanna hemma med barnen. Feminister kallar kanske "vård av egna barn för 'frivillig arbetslöshet'.", men det är precis vad det är idag. Vissa skulle helt enkelt inte klara av vardagen om de inte hade ett betalt arbete. Därmed är vård av egna barn en form av arbetslöshet.

 

"Ingen föraktar moderskapet så glödande som en feminist." säger skribenten. Men den som egentligen föraktar moderskapet är väl skribenten själv. Att inte lita på en moders eget omdöme, att hon inte själv klarar av att välja att arbeta trots att hon har barn. Det handlar om att ge alla en möjlighet att både kunna leva (vilket det behövs pengar för) och att kunna ha barn. Alla män kan inte vara högavlönade, så i många familjer skulle det helt enkelt inte vara en möjlighet att kvinnan var hemma med barnen, trots att mannen arbetar.

 

Vårt naturliga beteende handlar om att överleva och att få vår avkomma att överleva. Om vi skulle ta bort möjligheten att arbeta för kvinnor så skulle vårt naturliga beteende hämmas. För att överleva idag krävs pengar, för att få pengar krävs ett jobb. Svårare än så är det inte. Det gäller att försöka förstå att moderskapet är bejakat idag, men att en reform som skulle tvinga mödrarna till att vara hemma med barnen inte skulle vara ett sätt att bejaka moderskapet. Det skulle tillbakavisa moderskapet till något som inte hade om val att göra, alltså till något som inte hade med ett naturligt beteende att göra.

 

 

Det är "bil" också, ska vi sluta säga "bil"? När vi ändå håller på kan vi lika gärna sluta säga alla ord, eftersom alla ord från början är hittepåord.

På vilket vis försvårar det? Att säga "hen" när du inte vet könet på någon, är inte det att förenkla? Du slipper säga "han eller hon".

För att "det" är ett ord för döda ting och "den" är ett ord för döda ting som förut räknades som levande. Alltså ting som kallades för "han" eller "hon" trots att de inte var personer eller djur. "Den" tillkom som ett komplement till "hon", "han" och "det".

Det är ett relativt nytt ord och någon böjning är inte helt etablerad. Men i objektsform behöver du inte böja det om du tycker att det är svårt eller låter konstigt. Det finns många idag som säger "Jag ska gå hem till han" istället för "Jag ska gå hem till honom", så det skulle inte vara helt konstigt att säga "Jag ska gå hem till hen". Det finns idag två alternativ till böjningar i objektsform för "hen", det ena är "henen" (taget direkt från finskans böjning av "hän" -> "hänen") och det andra är "henom". I ägandeform böjer du det till "hens".

Så du menar inte att det är svårt att veta vem som åsyftas i en berättelse om två män, men att det är svårt att veta vem som åsyftas i en berättelse där två personer benämns som "hen"? Folk brukar i allmänhet inte ha problem att veta vem som åsyftas i en berättelse där två personer av samma kön benämns med personliga pronomen i tredje person singular.

Jo, i de flesta språk är till exempel "jag" och "du" könsneutrala pronomen. Så även i svenskan. Om du syftar på att det inte finns några könsneutrala personliga pronomen i tredje person singular ("han", "hon", "hen", "den", "det") så är det tyvärr inte sant. I finskan finns "hän", sen finns det i flera andra språk också, på något språk vet jag att det heter "siyo" och på något annat heter det "u".

"Slut" betyder "hora" på engelska. "Fart" betyder "prutt" på engelska. "Barn" betyder "lada" på engelska. "Kiss" betyder "kyss" på engelska. "Full" betyder "mätt" på engelska. "Gift" betyder "gåva" på engelska. "Tant" betyder "såsom"/"eftersom" på franska. "Hora" betyder "timme" på spanska. Och så vidare.

Ja, "hen" kan vara både ett pronomen och ett ord för brynsten (det uttalas dock olika). Liksom att det går att sjunga i kör och att du kan ha en bil som du kör. Det finns något som kallas för "homonym". Två ord som är homonymer stavas och uttalas likadant och är ett välkänt fenomen inom det svenska språket. Det finns alltså massa ord som stavas Och uttalas likadant, men som betyder olika saker. "Hen" och "hen" är inte ens homonymer, men ändå påstår folk att "hen" betyder brynsten och att det därför inte kan användas även som pronomen.

Jag är ingen "hen"

Alla är vi "hen". "Hen" är ett könsneutralt pronomen. Det är alltså ett ord som betyder både "hon" och "han" samtidigt. Liksom att du kan vara en förälder och en mamma samtidigt. Eller att du kan vara ett barn eller en pojke samtidigt.

Bara för att du är man eller kvinna så betyder inte det att det är lika enkelt att definiera på alla andra. Det finns många personer i världen, för mig ter det sig ganska uppenbart att alla inte känner sig som antingen man eller kvinna. Speciellt eftersom det finns folk som föds som intersexuella och därmet är varken man eller kvinna, eller både man och kvinna samtidigt, som sitt biologiska kön. Och just intersexuella tycker jag personligen är det tydligaste beviset på att det inte bara finns män och kvinnor.

Ingen har sagt att du inte får vara det. (Fast jag personligen har svårt att förstå hur det går att vara stolt över något som en inte har gjort, utan något som en är.)

Det är skillnad på män och kvinnor

Det är skillnad på mörka och ljusa också, de mörka har mörk hy och de ljusa har ljus hy. Sen finns det förstås de som är lite mittemellan också. Vad är det för skillnad mellan män och kvinnor? Om du tar upp något om personlighet, menar du att det är skillnad mellan mörka och ljusa i personlighet också? Menar du att kön är viktigare för personligheten än alla andra individuella attribut och erfarenheter?

Det finns intersexuella, intergenders, transsexuella, transvestiter, genderqueers, genderfluids och så vidare. Förkastar du deras erfarenheter?

Blir könen utsuddade av att använda ord som "barn", "förälder", "partner", "syskon"? Blir könen utsyddade av att använda ord som "jag", "du", "vi", "ni", "de"? Varför? Varför inte? Vad är det för skillnad mot att använda "hen"?

Nej, vi kommer bli jävligt mycket mer färgglada. Om vi säger att vi skulle sluta tänka på kön i den socialt skapade bemärkelsen så skulle alltfler finna sin egen identitet helt fritt istället för att utgå ifrån sitt kön. Då skulle det bli större valfrihet och därmed skulle fler, till exempel, våga leva ut sin egen stil.

Det gör vi ju redan. Folk går inte runt och visar fittan/kuken på stan, de döljer sina könsorgan. Att dölja könen som i socialt kön så handlar det inte om att dölja, det handlar om att öppna upp för fler möjligheter. Om vi istället pratar om att dölja kön i skrift så kan det vara så att könet inte är viktigt. Vad är det som gör könet så viktigt att veta? Eller om det är en generisk person så är det snällare att räkna med alla än att bara räkna med halva världen.

"Det får mig att tänka på bögar"/"Det får mig att tänka på transvestiter"

Det spelar ingen roll var det får dig att tänka på, dina tankar är i det här fallet fördomsfulla.

Barnen kommer att bli förvirrade

Menar du att det är mer förvirrande att använda ordet "hen" än att använda orden "hon" och "han" om vart annat? Barn förstår inte från födseln vad kön är för något, det är något de måste lära sig vad det är. Och om de har svårt att veta könet på någon säger de ofta ingenting alls hellre än att säga fel och bli rättade.

Ja, men driv dem då. Jag har valt min kamp, det börjar bli på tiden att du väljer din kamp. Det finns viktigare saker att driva än att försöka motarbeta ett jävla ord.

Jämställdheten kan inte gå för långt. Om jämställdheten skulle "gå för långt" så innebär ju det att vi har passerat jämställdheten och är på väg bort ifrån den.

 

 

Alla dessa olika "var" i svenska språket, jag blir inte bara tokig på att det är ett så populärt ord, med flera olika betydelser och stavningar som lätt kan blandas ihop. Jag blir även tokig på personer som inte kan hålla isär alla de olika "var", som till och med använder talspråk när de skriver akademiska texter. Så, här är en liten guide.

 

Som i "Det är var i mitt sår", ett annat sätt att säga "Mitt sår varar" eller "Mitt sår är varigt".

 

Som i "kuddvar", alltså "örngott".

 

Som fisken "var".

 

Som namnet "Var", till exempel guden Var.

 

Som i "Var och en av grisarna", ett annat sätt att säga "Varje gris" eller "Vardera gris", beroende på sammanhang.

 

Som i "Vart och ett av husen", ett annat sätt att säga "Varje hus" eller "Vardera hus", beroende på sammanhang.

 

Som i "Vi tog vars en kopp kaffe", ett annat sätt att säga "Vi tog en varsin kopp kaffe". Formen "vars" i detta sammanhang fungerar för större räkneord än 1, till exempel "Vi tog vars två koppar kaffe". Talspråk.

 

Som i "Robin, vars enda vän är en häst".

 

Som i "Det var roligt", böjningsform av "att vara".

 

Som i "Det har var't kul", böjningsform av "att vara", ett annat sätt att säga "Det har varit kul". Talspråk.

 

Som i "Det vart kul", böjningsform av det gamla (nästan döda) verbet "varda", ett annat sätt att säga "Det blev kul". Talspråk.

 

Som i "Var är du?", ett annat sätt att säga "På vilken plats är du?".

 

Som i "Vart ska du?", ett annat sätt att säga "Till vilken plats är du på väg?".

 

Som i dialektalt "var" eller "vart" som adverb, när "Vart ska du?" uttalas "Vars ska du?" eller när "Var är du?" uttalas "Vars är du?". Talspråk.

 

 

 

Om någon skulle fråga mig ifall jag känner mig mest feminin eller maskulin så skulle jag inte kunna svara. Jag känner mig varken feminin eller maskulin. Visst, min stil kan tolkas som om jag vore det ena av det. Men det betyder inte att Jag förknippar mig med det ordet.

 

Jag vill inte att folk ska tycka att jag är mer av det ena könet bara för att jag bär ett visst plagg. Plagg har inte kön, i min värld. Jag har ett biologiskt kön. Jag har ett socialt kön. Jag har ett juridiskt kön. Men mina kläder har inget kön.

 

Så om någon skulle påstå att jag klär mig feminint eller maskulint så skulle jag ungefär ge hen en blick som om hen vore från en annan planet. Ja, i alla fall så skulle väl den personen inte komma från samma värld som jag, skulle jag tycka.

 

Om vi en dag får ett tredje juridiskt kön så skulle jag nog kunna tänka mig att byta till det. Inte för att jag inte känner mig som det juridiska kön jag har just nu, utan snarare för att alla andra skulle få sig en tankeställare och för att jag egentligen inte känner något behov av att ha det juridiska kön som jag har idag. För det är inte så att jag liksom Känner Mig som mitt juridiska kön, lika lite som jag känner mig som det andra juridiska könet. Det är mest bara något som står på ett papper och som kanske kan vara till hjälp någon gång när jag söker vård (Vilket skulle kunna vara ett argument för att behålla mit juridiska kön om vi en dag får tre juridiska kön).

 

Däremot känner jag mig både som mitt biologiska kön och som mitt sociala kön (vilket ofta, men inte alltid sammanfaller, för mig, rent känslomässigt). Men jag känner mig varken feminin eller maskulin. Mitt biologiska kön är inte feminint eller maskulint, det är bara liksom att jag ser ut och fungerar på ett visst sätt. Det finns inget feminint eller maskulint i att ha en kropp som fungerar, oavsett kroppens biologiska kön. Mitt sociala kön är heller inte feminint eller maskulint, det bara är, och förändras lite ibland. Det är aldrig så att det är mer feminint vissa dagar och mer maskulint vissa dagar, heller inte mer kvinnligt vissa dagar och mer manligt vissa dagar. Däremot skulle jag kunna säga att det är mer kvinna vissa dagar och mer man vissa dagar.

 

Allt det här handlar om en känsla. Hur jag tycker att det är att vara kvinna eller att vara man. Det handlar inte om feminint och maskulint, kvinnligt och manligt. Det handlar om att vara sig själv.

 

 

Här har ni två klipp, som är helt orelaterade till varandra, men jag ville gärna visa er båda.

 

I det första klippet tas det upp om hur mycket koldioxid som finns i jordens atmosfär idag och att vi borde börja fundera över våra vanor eftersom en del av dem är dåliga för miljön. I jordens atmosfär finns det idag 0,04% (alltså 400 ppm, som nämns i videon) koldioxid. För bara 100 år sedan fanns det 0,03% koldioxid i atmosfären. Jorden har haft många milljoner år på sig bara för att komma upp till 0,03%, men vi människor har höjt mängden koldioxin i atmosfären med 0,01 procentenheter på bara 100 år.

 

 

Det andra klippet handlar om att lära sig att acceptera/gilla sig själv. Ben Green berättar om hur det var att komma ut som homosexuell och att det är viktigt att känna sig själv och tycka om sig själv för att klara av att stå emot hat från andra.

 

 

 

Ni vet den där lyckan över när de på mataffären har något jättegott för jättebilligt?

 

Här om dagen köpte jag 13 påsar Anthon Berg mandelægg, för att de kostade 5 kr styck. Och 5 kr styck innebär ett kilopris på 50 kr, vilket är asbilligt för godis över huvud taget nu för tiden. Så billiga brukar inte dessa ægg vara ens under påsken.

 

Nu kanske ni tänker "Amen, varför lägga så mycket pengar på godis?". Jamen, det är inte som att jag har tänkt äta upp allt på en gång. Samt att jag tycker väldigt mycket om både choklad och mandel, så det är jävla värt. Dessutom lagom mycket godis för att ha på en filmkväll, en påse innehåller lagoma 100 gram.

 

Kanske verkar patetiskt att bli så lyrisk över lite choklad, men choklad är ju bäst, så är det bara.

 

 

Se detta avsnitt av Spotlight (det är typ Finlands motsvarighet till "Uppdrag granskning"). Programmet är 25 minuter långt och handlar om att tvångssterilisering av transsexuella fortfarande finns i Finland. Det går att slå på svensk text.

 

 

Alltså, detta fick mig att tänka på ironin i denna.

 

Jag (som Intersexorwhat/Inter6orwhat) finns på blogg.se, dayviews, facebook och twitter.

 

På blogg.se är jag aktiv (som ni ser).

 

På dayviews var jag väldigt aktiv, men jag har tröttnat lite eftersom det är svårt att hitta bra bilder att lägga upp hela tiden. Nu är det ett halvår sedan jag senast la upp en bild där...

 

På facebook har jag aldrig varit speciellt aktiv på min sida. Detta framförallt eftersom den är kopplad till mitt personliga konto och jag blir alltid så nervös att det går att se vem administratören för sidan är. Fast det går ju inte. Tror jag i alla fall. Hmm... Fast det gör nog inte så mycket. En del som är vän med mig på facebook och följer min blogg lär ju ha kunnat lista ut kopplingen vid det här laget.

 

På twitter skriver jag lite då och då. Typ när jag har något litet att säga eller när någon länkar till någon annans twitterflöde för att den personen har gjort en rolig/konstig/knasig/sexistisk/spännande uppdatering.

 

Men nu undrar jag: Borde jag finnas någon merstans eller borde jag utveckla mitt användande på något av de befintliga konton jag har i olika sociala medier? Om jag borde finnas någon merstans, var skulle det vara?

 

 

 

 

Läste denna krönika och tänkte att "ja, det är faktiskt inte så himla stor skillnad". Det är inte så himla stor skillnad mellan att inte få visa brösten, för att du är kvinna, som att inte få visa håret eller ansiktet eller axlarna eller knäna eller något annat, för att du är kvinna.

 

När jag var i Italien för tre år sedan så minns jag att det på vissa kyrkor var skyltat att inte gå in i kyrkan vid bärande av kläder sådana att axlar eller knän syntes. I de flesta kyrkor gällde det alla, men i vissa kyrkor gällde det bara kvinnor. Just det här med att endast förbjuda kvinnor att visa axlar och knän i kyrkan tyckte jag kändes väldigt gammaldagst och konstigt.

 

Fast skillnaden mot att kvinnor inte får visa brösten här i Sverige är att det är en oskriven regel och inte regleras av någon religion. I Italien får inte axlar och knän visas i Katolska kyrkor och i många arabiska länder får kvinnor inte visa sitt hår för att många i det landet är troende muslimer. Det är inga oskrivna regler, det är tolkningar av religiösa texter.

 

Om förbudet mot kvinnobröstvisande i Sverige från början kommer från Protestantismen eller inte är svårt att säga, men det kan mycket väl vara utifrån en tolkning av Bibeln. Idag är dock Sverige inte ett speciellt religiöst land. Alltså känns sjalen som ett ganska gammaldagst och förtryckande plagg, för många svenskfödda. Trots detta så har vi svårt att se våra egna brister, att vi förbjuder kvinnor (men tillåter män) att vara barbröstade. I vissa länder ses inte brösten som något speciellt hos kvinnor, men i Sverige gör det. I vissa länder ses inte huvudhår som något speciellt hos kvinnor, men i vissa andra länder gör det.

 

Vi kan fråga oss om det är kvinnorna själva som har valt detta eller om de har blivit tvingade till detta eller om det helt enkelt är för att alla andra kvinnor gör så som de också gör så. Har ni någon gång sett en badplats i Grekland, med många turister? Det har inte jag, men vad jag har hört så brukar det finnas många svenska kvinnor som badar topless på sådana badplatser. De har kommit till ett annat land där det är okej att bada topless som kvinna, därför väljer en del att göra det. Och då känns det inte som om det här med att inte få visa brösten hemma i Sverige inte är något de valt själva. Snarare att de är (indirekt) tvingade till det eller för att inte avvika från normen.

 

I Sverige kan det faktiskt vara olagligt att vara topless, som kvinna. Det står inte i lagen att kvinnor måste skyla överkroppen. Men om någon stör sig på att du inte skyler överkroppen kan de anmäla det som förargelseväckande beteende, och få personen som inte skylde sin överkropp dömd. Att göra detsamma mot en man går inte, eftersom det inte ses som förargelseväckande beteende när en man går barbröstad, eftersom vi är så vana att se det.

 

Så, vad är det egentligen för skillnad mellan att förbjuda kvinnor att visa brösten och att förbjuda kvinnor att visa sitt hår? Bröst kan se väldigt olika ut från person till person och det finns en hel del män som har större bröst än en hel del kvinnor. Allting är relativt och vi har bara fått för oss att kvinnobröst ska vara sexuellt laddade. För det hade lika gärna kunnat vara någon annan kroppsdel som vi fått för oss är sexuellt laddad. Varför inte benen, som det var i 1700-talets Centraleuropa, eller varför inte nacken som det var i 1800-talets Japan?

 

 

Den här filmen får mig att fundera över definitionen av kvinnligt och manligt, hona och hane, ägg och spermie, befruktas och befrukta.

 

 

För så här är det för sjöhästar, utifrån den definition som vi människor har satt på vad som är kvinnligt och manligt, hona och hane, ägg och spermie, vem som befruktas och vem som befruktar.

 

Sjöhästar är hanar eller honor. Hanen har spermier och honan har ägg. Honan har en äggledare sådan att hon kan föra in den i hanens "livmoder" och placera ägg där. Hanen har spermier i livmodern som han befruktar äggen med.

 

Fast vem var det egentligen som befruktade vem? Honan blir inte befruktad, men honans ägg blir befruktade. Hanen blir inte befruktad, men hanen bär på de befruktade äggen.

 

Vissa vill få det till att hanen endast föder ungarna, that's it. Sjöhästar är alltså konstiga, för att hanen föder ungarna, men de andra "kvinnliga" sakerna tar vi människor avstånd ifrån att hanen skulle göra. Fast befruktningen sker ju inuti hanen, alltså borde vi se det som att han blir befruktad, trots att hans spermier är mindre än honans ägg. För just det brukar vara orsaken till att vi tänker på befruktning som vi gör, att vi ser det som att den mindre könscellen (spermien) penetrerar sig in i den större könscellen (ägget), när det egentligen är en fusion av ägg och spermie och de typ befruktar varandra och blir till en cell.

 

Kanske är det så att just det här tankesättet (liten könscell = spermie; stor könscell = ägg) fick oss att definiera sjöhästen som bär på ungarna som hane och sjöhästen som bara ger ifrån sig könsceller som hona. Egentligen kanske vår definition är bristfällig på flera plan. För just nu ser jag brister i att kalla sjöhästhanen för hane och sjöhästhonan för hona, eftersom vi människor på något vis vägrar att erkänna att hanen blir befruktad i detta fall. Vi vill få det till att honans ägg blir befruktat eftersom vi definierat honans könscell som ägg i detta fall. När vi kanske egentligen borde omdefiniera vad som är spermie och vad som är ägg eller erkänna för oss själva att våra definitioner är bristfälliga. Definitionerna kanske rent av inte behövs. Vad är det som säger att alla tvåkönade arter är just honor och hanar?

 

 

Nu är jag alltså hemma igen, men orkar inte skriva något större inlägg just nu och har en hel del att göra imorgon. Så, om ni har tråkigt kan ni få fundera på varför facebook har blockerat delning av den här hemsidan.

 

Eftersom jag tycker det verkar jävligt konstigt att denna sida har blockerats så har jag anmält "misstag till blockering" till facebook. Jag hoppas att de upphäver blockeringen, för det känns inte okej att de blockerar något sådant.

 

 

Nu åker jag bort i några dagar. Jag kommer inte att skriva några inlägg medan jag är bortrest, så jag hoppas att ni inte blir alltför uttråkade av att det inte kommer hända något på min blogg på ett tag.

 

Så länge kan ni läsa och diskutera detta.

 

Vi ses någongång i nästa vecka igen!

 

 

Fast det är inte helt sant.

 

Jag använder kläder för att inte frysa, för att skydda mig mot solen, för att inte känna mig naken och för att uttrycka mig själv.

 

Men om jag är hemma en hel dag, då använder jag inte kläder för att inte känna mig naken eller för att uttrycka mig själv. Då använder jag kläder enbart för att inte frysa. Eller om jag går på en kortare promenad så har jag kläder för att inte frysa samt för att skydda mig mot solen.

 

Det är just det här med att inte frysa. Jag kan gå runt helnäck hemma om jag känner att jag inte fryser. Fryser jag tar jag alltid på mig något. Jag tar också alltid på mig något om jag känner att folk kan se mig genom fönstrena till min lägenhet (bor längst ner men inte på bottenplanet). Eller om jag får besök.

 

Ganska spännande egentligen att jag kan gå runt helnäck så länge ingen ser mig. Men så fort jag känner mig sedd så måste jag klä på mig så att jag inte känner mig alltför naken.

 

Speciellt idag tänker jag på detta eftersom det är årets, hittills, varmaste dag. Hela 23 grader (i skuggan) här i Uppsala. När jag cyklade en sväng för en liten stund sedan så kände jag bara "Åmigod vad det är varmt! Jag vill inte ha några kläder på mig!" Men jag lät bli att ta av mig kläderna.

 

Jag tycker att kläder är väldigt jobbigt under varma dagar med mycket sol. Till viss del för att jag gillar färgen svart och därmed har mycket svarta kläder. Till viss del också för att jag känner mig naken om jag skulle ta av mig kläderna eftersom jag är uppfostrad att ha kläder på mig. Jag känner mig naken om jag bara har shorts och tröja, vilket är jättejobbigt eftersom jag vill kunna ha bara shorts och tröja när det är varmt. Det blir liksom "Ska nog ha strumpor också, fastän det är apavarmt i skorna", "Hmm, kanske även en tjocktröja. Jag kan ju alltid knyta den rynt midjan eller lägga den över axlarna om det blir för varmt" och "Kanske ska jag ta jackan också, känns bättre att lägga plånboken i jackan än i bakfickan" och såvidare.

 

Helt sanslöst! Och jag har insett att alla dessa ursäkter har att göra med att jag inte tycker om att visa för mycket av min kropp. Spelar ingen som helst roll vilken del av kroppen det gäller, men hela tiden känner jag "Gömma, gömma, gömma... Det är ju inte som om jag ska till stranden och bada!"

 

Detta trots att jag kan gå näck hemma, så länge jag inte fryser.

 

Ett ganska intressant fenomen, och ett dilemma.

 

Därför undrar jag vad ni har för tankar om kläder. Varför har ni kläder? När känner ni er nakna? När känner ni er inte nakna? Och så vidare.

 

 

Har ni märkt att många, framförallt jämställdhetskämpar, länge har hyllat Isabella "Blondinbella" Löwengrip men klankat ner på Alexandra "Kissie" Nilsson? Jag har aldrig riktigt förstått varför. Det har varit mycket slut shaming mot Kissie, medan Blondinbella har höjts till skyarna för att hon är en egenföretagande kvinna.

 

Jag har skrivit om Kissie förut och att många dömer henne för hennes utseende. Trots att det var 1,5 år sedan jag skrev det så verkar folk fortfarande ha samma tankar kring Kissie. Samt att folk fortfarande verkar tycka att Blondinbella är en bra feministisk förebild.

 

Till för ungefär en vecka sedan, då Blondinbella reser sitt agg mot "det tredje omklädningsrummet". Plötsligt träder Kissie fram och folk bah "Va, ofta någon som ser ut så där är SMART?!" när hon säger detta.

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Döm inte hunden efter håret.

 

 

Jag har hittat en enkät om att vara queer. Jag tycker att ni ska fylla i den. Enkäten riktar sig till personer som bor i Sverige och använder svenska till vardags. Den går snabbt att göra, för mig tog den mindre än 5 minuter. Frågorna handlar bland annat om ens egen könsidentitet och om ordet "hen". Det är en doktorand i Finland som har gjort enkäten, för att använda den i sin doktorsavhandling i ämnet svenska.

 

 

Igår när jag satt på bussen så hörde jag ett samtal mellan en grupp som verkade känna varandra. Jag tyckte att det var en ganska... ja, intressant konversation... Därför tänkte jag dela med mig av den till er.

 

Person 1: "Asså, här om da'n träffade jag någon som jag inte visste om det var en kille eller tjej"

Person 2: "Oj, det låter wierd"

Person 1: "Ja, det var wierd. Jag hade ingen aning om ifall han var kille eller tjej. Så jag frågade han. Han ville inte svara."

Person 3: "Nähä, men du fick veta att det var en kille eller?"

Person 1: "Nä, vadå?"

Person 3: "Eftersom du säger 'han'..."

Person 1: "Jaha, nej, men vadådå?"

Person 3: "Du kan ju använda 'hen' om du inte vet könet"

Person 1: "Jamen, klart han har ett kön. Jag bara visste inte vilket. Han kan ju inte vara något mellanting liksom"

 

Jag: *Mental facepalm*