Intersexorwhat

I svenska språket har vi idag 10 personliga pronomen
Jag, mig

Du, dig

Han, honom

Hon, henne

Man, en

Den, den

Det, det

Vi, oss

Ni, er

De, dem

 

Sen vill vissa ha in ytterligare ett pronomen, nämligen "hen, henom(/henen, direkt från finskan)". Det blir världens kalabalik över det och jag förstår inte riktigt varför. Folks argument är bland annat att vi inte kommer att veta vilket kön personen som pratas om har. Till det har jag två frågor. För det första, varför är det så viktigt att veta? Det kanske endast är rent generellt och därmed inget som vi kan veta. För det andra, blir vi sinnesrubbade av att inte veta vad det är för kön på en person som vi kallar för "du", "man" eller för att vi inte vet vilket kön det är på personerna i gruppen "vi", "ni" eller "de"?

 

I franska språket har de ett maskulint och ett feminint "de", dessa kallas "ils" (maskulin) och "elles" (feminin). Problemet med franskan är att "elles" används omm* det enbart är personer av kvinnligt kön med i gruppen, om det finns 99 kvinnor och 1 man så används "ils" och om det är osäkert så används "ils". Ganska onödigt egentligen. Personligen tycker jag att de borde uppfinna typ "els" och ta borrt "ils" och "elles" helt eller bara rätt och slätt ta bort "elles" eftersom det används så sällan och "ils" har egentligen samma funktion. Problemet med att bara ha "ils" gör att det låter väldigt maskulint i jämförelse med singularformerna "il" och "elle" (alltså "han" och "hon").

 

Åter till svenskan. De enda könade pronomen som vi har idag är "han" och "hon". Ordet "den" innefattar både "han" och "hon" samt sig själv, "den". Ordet "det" är neutrum, vilket innebär att varken "han", "hon" eller "den" är inberäknat i ordet. Om lejonet säger vi "det", men om vi könar lejonet till lejoninnan/lejonhonan så blir lejonet "hon" eller om vi könar lejonet till lejonhanen så blir lejonet "han". Lejonet kan också vara "den" om vi definierar lejonet med någon egenskap hos det, till exempel "den lejoninnan" eller "den lejonungen". Det vi gör är alltså att flytta något från gruppen neutrum till gruppen reale**, detta kan vi göra om vi gör det på rätt sätt. Vi kan dock inte ta ett ord och flytta det "neråt i hierarkin". Vi kan inte kalla någon för "den" eller "det". Ett lejon kan vi kalla för "det", men en kanin kan vi inte flytta från utrum till neutrum och kalla för "det", på samma sätt kan vi inte flytta "Kim" från feminin/maskulin och säga "den" om Kim. Om någon talar i telefon med Kim och du undrar vad Kim har att säga så kan du bara inte säga "Vad säger den?", du måste använda "han" eller "hon" och det är här vi får problem.

 

Vi kanske vet att Kim heter Kim, men vi har aldrig träffat Kim och känner inte till Kims könstillhörighet, men eftersom vi inte har något pronomen (som betyder "istället för namn") att använda för Kim så måste vi använda Kims namn när vi pratar om Kim. Så vi säger Kim hela tiden och det kan tyckas lite tjatigt eftersom det är mycket lättare i dagligt tal att använda ett pronomen än att hela tiden använda Kims namn då det egentligen bara är till för att få Kims uppmärksamhet eller för att förklarar för någon vem Kim är. Förstår ni hur jobbigt det blir i längden? Kan vi inte bara ta och säga "hen" istället?

 

Vi kanske vet att hen heter Kim, men vi har aldrig träffat henom och känner inte till hens könstillhörighet, men eftersom vi inte har något pronomen att använda för hen så måste vi använda hens namn när vi pratar om henom. Så vi säger Kim hela tiden och det kan tyckas lite tjatigt eftersom det är mycket lättare i dagligt tal att använda ett pronomen än att hela tiden använda Kims namn då det egentligen bara är till för att få hens uppmärksamhet eller för att förklarar för någon vem hen är. Här ser vi att "hen" förenklar.

 

Något annat jag skulle vilja ha i svenskan är två ord för "vi". Ett ord för "vi och du/ni" och ett ord för "vi men inte du/ni". För det är ganska irriterande när folk räknar in sig i vi:et när jag inte syftade på dem också. Till exempel om jag ska ha en lektion tillsammans med några andra och så säger jag "Vi börjar nu" så är det typ alltid någon som ska sätta sig på tvären och bara "Va, det gör vi inte alls" när vi inte ens hör till samma grupp. Knorr. Detta ser jag dock som ett senare problem, först ska "hen" in, sen kan vi börja fundera över detta om vi orkar.

 

Om vi sedan tar överflödiga pronomen så har vi "man" på första plats i min lista. Jag hatar när folk är överdrivet opersonliga och inte ens kan berätta om de menar sig själva eller om de menar alla eller vad de menar. "Man" är, för de som inte vet, svenskans opersonliga pronomen (men det ligger i gruppen personliga pronomen, vilket kan tyckas förvirrande). Ibland när folk använder "man" väldigt onödigt mycket så kan jag fråga om jag är innefattad i det, mest för att retas. Om någon säger "Man brukar gå på bio på fredagar" så vet inte jag om det syftas på personen i fråga som säger det, om det syftar på en större grupp eller om det rent av är en norm att göra så. Menar personen "Jag brukar...", "Vi brukar..." eller "Alla brukar..." eller kanske något helt annat?

 

Dessutom tycker jag att "man" känns ganska förlegat med tanke på dess ursprung. Det kommer från den tiden då män sågs som handlande varelser medan kvinnor var passiva varelser som bara följde med eller tittade på. Ganska unket egentligen och inte så konstigt att de från början inte hade kvinnlig rösträtt i Sverige med den synen på män och kvinnor.

 

I alla fall, det går alltid (skulle jag vilja påstå) att formulera om sig och slippa använda det opersonliga pronomenet som skapar förvirring. Du behöver inte använda dig av "en" heller, plus att jag får lite spunk över överanvändningen av "en" som jag sett på senare tid. Att använda "en" istället för "man" är som för mig att säga "Mig tycker om choklad". Usch, inte blanda subjekt och objekt hur som helst. Fast om vi frågar Språkrådet så är objektsformen död, tydligen. Jag har dock inte märkt av någon död där inte, det är inte direkt som att folk går runt och säger saker som "Han tycker om jag". En annan sak med "man" är att det kan syfta på en man. "Man är man", "Man som kvinna", "man behövs inte", vad syftas på egentligen? Jag tycker det i vissa fall kan vara rätt förvirrande.

 

Två andra smått onödiga pronomen är faktiskt "hon" och "han", i alla fall om vi skulle börja använda "hen". För hur viktigt är det egentligen att veta könet på personen som står där borta? "Hon där borta vid fontänen", "Han med den gråa cykeln", "Hon med den gröna mössan". Jag menar, vi har inget annat pronomen som på något vis könar oss. "Jag", "du", "vi", "ni", alla är könsneutrala. Visst att det kan vara praktiskt om vi pratar om en kvinna och en man att bara kunna använda "hon" respektive "han", men ändå.

 

Nej, jag sa inte att vi ska ta bort "hon", "han" och "man".

 

Jag, mig

Du, dig

Hen, henom

Den, den

Det, det

Vi, oss

Mi, ess ***

Ni, er

De, dem

 

Så trots att vi har lagt till två ord så finns i denna lista bara 9 ord, till skillnad mot dagens 10.

 

Som en sista sak vill jag bara tillägga att språk förändras med tiden och det vi har idag är inte gjutet i sten. Förr i tiden hade svenskan till exempel ordet "I" som idag motsvarar dagens "ni" och istället för "henne" fanns något som hette "hana", vilket det fortfarande vanligt förekommande "'na" kommer från.

 

 

*"Omm" betyder "om och endast om" och används framförallt inom matematiken, det är okej att skriva så, jag har inte stavat fel på "om".

**Reale innefattar hon (femininum), han (maskulinum) och den (utrum).

***Jag bara drog till med något, ett "vi" för "vi med dig/er" och ett för "vi utan dig/er"