Om att växa om sig själv

 
I'm your Opheliac
I've been so disillusioned
I know you'd take me back
But still I feigned confusion
I couldn't be your friend
My world was too unstable
You might have seen the end
But you were never able
To keep me breathing
As the water rises up again
Before I slip away
 
Igår fick jag en aha-upplevelse.
 
You know the games I play
And the words I say
When I want my own way
You know the lies I tell
When you've gone through hell
And I say I can't stay
You know how hard it can be
To keep believing in me
When everything and everyone
Becomes my enemy and when
There's nothing more you can do
I'm gonna blame it on you
It's not the way I want to be
I only hope that in the end you will see
It's the Opheliac in me
It's the Opheliac in me
 
Första gången jag bröt ihop ordentligt var 2008, när jag var 17 år. Igår funderade jag på vad som hände ungefär då.
 
I'm your Opheliac
My stocking prove my virtues
I'm open to attack
But I don't want to hurt you
Whether I swim or sink
That's no concern of yours now
How could you possibly think
You had the power to know how
To keep me breathing
As the water rises up again
Before I slip away
 
Ungefär då började jag lära mig mer om hur världen fungerar. Jag gick andra året på gymnasiet och började förstå världen. Ungefär då, men även lite tidigare i olika delsteg, lämnade jag tron på några högre makter, tron på återfödelse och tron på människan. Jag blev misantrop och ateist. (Trots att jag först ganska nyligen hörde talas om misantropi så har jag varit det sedan dess.) Jag lämnade en trygghet i att inte vara så ensam och jag blev för smart för mitt eget bästa. Jag växte om mig själv. Mitt psyke gick från att passa min kropp, eller kanske till och med vara för litet för min kropp, till att växa ur kroppen och göra mig lillgammal. Att under så kort tid gå från att vara en 12-åring till att plötsligt vara en 22-åring, mentalt sett, gjorde att jag bröt ihop för första gången, vilket i sin tur har triggat mig till att bryta ihop fler gånger.
 
You know the games I play
And the words I say
When I want my own way
You know the lies I tell
When you've gone through hell
And I say I can't stay
You know how hard it can be
To keep believing in me
When everything and everyone
Becomes my enemy and when
There's nothing more you can do
I'm gonna blame it on you
It's not the way I want to be
I only hope that in the end you will see
It's the Opheliac in me
It's the Opheliac in me

Sedan ett år tillbaka tar jag antidepressiva, men först idag förstår jag varför jag måste ta det.
 
Studies Show:
Intelligent girls are more depressed
Because they know
What the world is really like
Don't think for a beat it makes it better
When you sit her down and tell her
Everything's gonna all right
She knows in society she either is
A devil or an angel with no in between
She speaks in third person
So she can forget that she's me
 
Jag har slutat att lita på människor. Jag har slutat att tro på sådant som gav en trygghet. Jag insåg saker som jag idag inte kan säga att jag tror på utan som jag kan säga är min sanning och min verklighet. Jag säger inte, som förut, att jag tror på det, för jag vet att det är något mer än bara en tro. Verkligheten kan kännas så stor, mörk och ensam ibland. Det finns mer trygghet i tro på något gott än att veta hur det egentligen ser ut.

Doubt thou the stars are fire
Doubt thou the sun doth move
Doubt truth to be a liar
But never doubt
Doubt thou the stars are fire
Doubt thou the sun doth move
Doubt truth to be a liar
But never doubt
Doubt thou the stars are fire
Doubt thou the sun doth move
Doubt truth to be a liar
But never doubt
 
Jag har nu insett varför jag har tappat min tro på människor och mänskligheten. Det är för att jag vet att alldeles för många där ute inte tror på vetenskap. De tror på sin egen intuition och sin egen magkänsla. Medan jag vet att min intuition och magkänsla inte är något jag kan lita på och alltså måste jag ta reda på exakt hur något ligger till innan jag kan försöka påverka andra till att tycka som jag. Därför har jag tappat tron på människan. Människan är naiv och oempatisk mot universum, naturen och sina medmänniskor.

You know the games I play
And the words I say
When I want my own way
You know the lies I tell
When you've gone through hell
And I say I can't stay
You know how hard it can be
To keep believing in me
When everything and everyone
Becomes my enemy and when
There's nothing more you can do
I'm gonna blame it on you
It's not the way I want to be
I only hope that in the end you will see
But never doubt
 
Trots att jag är mycket empatisk och vill alla väl, så som vår natur och djuren, där även människorna går in, så saknar jag tro på mänskligheten. Människor är grymma. Alldeles för många lever i en drömvärld, men jag tog den andra tabletten.

You know the games I play
And the words I say
When I want my own way
You know the lies I tell
When you've gone through hell
And I say I can't stay
You know how hard it can be
To keep believing in me
When everything and everyone
Becomes my enemy and when
There's nothing more you can do
I'm gonna blame it on you
It's not the way I want to be
I only hope that in the end you will see
 
År 2008 tog jag den röda tabletten.
 
 
Den kursiverade texten kommer från Emilie Autumns låt Opheliac.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0