Intersexorwhat

När du ska ta studenten får du höra från alla håll och kanter att det är den bästa dagen i ditt liv. Tyvärr så måste jag säga att jag inte är helt med på de noterna.

För exakt ett år sedan tog jag studenten. Så jag tänkte berätta lite om hur den dagen var för mig och varför det inte var den bästa dagen i mitt liv.

Dagen började med att jag försov mig, för första gången sen i vintras försov jag mig. Just den dagen då en inte ska försova sig så gjorde jag det. Jag skyndade på med kläderna och hann inte duscha, så jag kände mig inte helt fräsch direkt. Jag hade skor och mössa, men jag kunde inte hitta alla kläderna. Varför jag inte hade lagt fram allt dagen innan vet jag inte, men det kan bero på att jag satt med bildspelet som skulle visas upp för klassen dagen efter, det tog ett bra tag för mig att bli färdig med det då på kvällen och jag minns att jag kände mig ganska stressad över det och över att jag inte skulle få tillräckligt med sömn.

I alla fall så kom jag till skolan i tid, trots att jag hade försovit mig (Det var mammas förtjänst, hon var übersnäll och skjutsade in mig!) och så blev det fotografering. Vi ställdes upp och dagen till ära fick jag stå på översta raden... Jag som tycker om att stå på mittenraden... Sen blev det porträttfoto också, med världens sämsta och mest stressade fotograf. Han kunde tydligen inte ens säga till mig att studentmössans skärm skymde hälften av mitt ena öga.

Efter fotograferingen hade vi fritid ända fram till lunch. En klasskamrat till mig hade också försovit sig och inte hunnit duscha, så hen gick hem och gjorde det, men jag kunde inte dra hem, för mig gick bussen bara en gång i halvtimmen och bussturen var en mil. Kändes ganska ovärt att ha tvingat sig upp tidigt, försenat, inte hunnit duscha osv. när det enda vi skulle göra var fotas och sen ha fritid fram till lunch. Lunchen var i alla fall god.

Efter lunchen var det avslutning i Aulan, det var nog en av mina lyckligaste stunder i mitt liv. Att sjunga Studentsången i Aulan med alla andra treor kändes mäktigt.

Efter samlades vi i ett klassrum med vår klassföreståndare. Han sa några ord och det märktes att han ansträngde sig för att inte fälla en tår, men han var väldigt glad samtidigt. Bildspelet som jag hade suttit kvällen innan och kämpat med var tänkt att det skulle visas under detta tillfälle, men vår klassföreståndare berättade att det inte hanns med för nu skulle vi ner och ge alla lärarna en kram. Alla treor stod på kö in till lärarrummet, där lärarna stod på en rad och väntade på kramar och handslag. När vi hade kommit ut ur lärarrummet, det var då jag insåg att det snart var över och att jag skulle sakna skolan och så vidare, så jag omfamnade två av mina bästa vänner och märkte att de också var mycket sorgsna.

Plötsligt kom studierektorn och forslade ut oss mot entrén. Han sa att vi låg efter i schemat så alla fyra av blandklasserna nv-sp blev tvugna att gå ut samtidigt! Jag hamnade långt bak och när de öppnade porten var det tänkt att vi alla skulle sjunga. Tyvärr var det bara de längst fram som såg ljuset och resten av oss sjöng inte eller jo, det gjorde vi, men vi syntes inte för de som stod utanför. Sedan schasade studierektorn ut oss och så försvann alla ut i vimmlet av människor. Jag lyckades hitta min familj typ längst bak. Så fick jag saker runt halsen och en massa kramar.

Efter detta skulle vi åka flak, så det blev att gå in i klassrummet igen och leta reda på klasskamraterna, sedan till andra sidan skolan där flaken stod och väntade. Vi klev på, musik sattes på och det bar av. Det var skitkul att åka iväg, men efter ett tag blev jag uttråkad. Alla andra verkade ha skitkul hela tiden, men jag fastnade bredvid högtalaren som skrålade på högsta volym och hade ont i öronen efteråt. Under flakresan så sprutade inga på vårat flak champagne eller dylikt, men flak vi mötte från andra skolor gjorde det. Så min studentmössa har massa champagnefläckar på sig och mina kläder blev aldrig riktigt rena från den jättestora champagne fläcken som attackerade mig. Jag är verkligen glad att jag inte fick några röda vinfläckar på mig.

Efter att ha åkt flak, i jag vet inte hur lång tid säkert flera timmar, så hade jag ont överallt. Det skumpade så mycket att jag hade stått och spänt mig för att inte falla, öronen tjöt och jag hade huvudvärk av vätskebrist. Vi skildes åt och jag åkte hem för att träffa släkt och familjevänner. Så mycket släkt blev det dock inte, eftersom mina släktingar bor långt bort, men en hel del familjevänner. Efter några timmar i partytältet började jag frysa så olidligt, men ingen annan verkade göra det. Jag gick in och satte mig i soffan, helt yr. Min oroliga mamma kom och undrade hur jag mådde och sen hämtade hon en termometer. Det visade sig att jag hade 40 graders feber, inte konstigt att jag mådde så dåligt.

Så tedde sig min studentdag och visst var det ett litet äventyr, men det var långt ifrån den bästa dagen i mitt liv.