Intersexorwhat

 

Jag önskar att jag kunde ta av mig mina genusglasögon. Att de inte var fastlimmade med superlim på min nästipp.

 

Varför önskar jag det här?

 

Jo, för att varje dag, många gånger om dagen, tvingas jag se sådant som för väldigt många är helt osynligt. Strukturer i samhället, hos grupper och hos individer. Fördomar om det ena och det andra och det tredje, som folk runt om mig har om andra. Patriarkatet. Rasism.

 

Jag önskar att jag kunde läsa en bok utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde se en film utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde gå på stan utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde gå på fest utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde vara på en familje-/släktmiddag utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde ta av min genusglasögonen när jag helst vill. Men det kan jag inte. De sitter där de sitter, eftersom de har blivit bättre med tiden.

 

Mina första ordentliga tankar om genus, jämställdhet och feminism kom när jag gick i sexan. Jag tror att det var för att det var då som tjejer och killar i min klass började bli mer och mer olika varandra. Folk kom i puberteten och förändrades åt ett eller annat håll, utseendemässigt. Det var här som det började bli lite olika villkor för killar och tjejer på skolgården. Innan var det ändå att alla fick vara med i leken, oavsett om det var fotboll, kurragömma eller hopprep.

 

Sedan, i högstadiet blev det ännu mer separerat. Då bytte jag till en skola inne i stan (istället för på landet) som inte hade en lika spännande skolgård. Det började bli mer och mer sociala rastaktiviteter snarare än fysiska. Det var här som jag började prata ordentligt med folk, om allt mellan himmel och jord, istället för att bara diskutera problem som uppstått under en lek. Visserligen började lite av det sociala redan i sexan, när jag och två vänner alla började röra oss bort från mängden, från de två stereotypa grupperna (tjejer och killar) och blev en grupp på tre personer. En av dessa vänner tappade jag tyvärr kontakten med under högstadiet eftersom vi gick på olika skolor, den andra av dem träffade jag faktiskt en sväng nu under midsommarafton och vi är fortfarande goda vänner (tack vare liknande åsikter).

 

Under högstadiet fortsatte jag och denna vän (alltså den jag fortfarande har kontakt med) att diskutera allt mellan himmel och jord. Vi började sakta men säkert (och bra mycket snabbare än många av våra klasskamrater...) förstå hur världen hängde ihop. Jag fick ytterligare två vänner att diskutera stora saker med, så vi var alltså sedan fyra stycken, som än idag har väldigt lika åsikter.

 

Så, eftersom jag och mina närmaste vänner alla var ganska lika när det gällde dessa åsikter så triggade vi varandra ganska mycket. Det har dock gått väldigt mycket upp och ner innan jag insåg att jag faktiskt är feminist. För att vara feminist är något som anses fult att erkänna. Många tror att ordet "feminist" är ekvivalent med ordet "manshatare", därför är det fult att erkänna.

 

Det var nog inte förren jag hittade Sofia Zettermarks blogg som jag på allvar började inse att "Ja, jag är nog feminist". Sedan hittade jag Rasmus Wahlmans blogg och det var då jag insåg att kvotering inte alls innebär att inkompetenta personer får jobb framför kompetenta personer. Genom kommentarer på dessa bloggar hittade jag ytterligare bloggar om liknande ämnen. Ett frö var sått och jag hade alltså möjligheten att utveckla mitt intresse för genus ytterligare.

 

Och idag, efter att själv ha drivit en blogg med sådana frågor i över två år, har dessa genusglasögon, som har blivit bättre och bättre med tiden, totalt fastnat. Jag kan inte se utanför dem alls.

 

Det är nu jag börjar få problem på riktigt alltså. Det är nu jag måste jobba med att sätta på filter, utifrån vad det är jag tittar på. För annars överanalyserar jag varje situation och blir allmänt jobbig, bitter och vill bara fly från denna planet. Det är jobbigt att gå runt och vara bitter ska jag säga er. Inte för att jag värnar om att andra ska tycka att jag är glättig* eller något, utan för min egen skull. Jag vill helt enkelt kunna ta av mig genusglasögonen för att få vila min överanalyserande hjärna ibland.

 

Så, summa summarum, mina genusglasögon är fastlimmade med superlim och jag vill kunna ta av dem ibland för annars överanalyserar min hjärna allt i min omgivning så att jag blir trött i skallen och vill fly denna planet.

 

Om jag inte kommer på något vettigt sätt att stänga av genusglasögonen så kommer jag nog sluta på psyket. Minst. Så deprimerande är världen för mig med dessa geusglasögon på för jämnan. (Nej, jag skojar inte. Jag har "potential" att kunna bli deprimerad.)