Intersexorwhat

 

För någon vecka sedan var jag hos läkaren. Jag har lidit av en otrolig läkarfobi under en längre tid, så det var inget jag direkt ville göra, men jag var tvungen. Det tog till och med emot att ens ringa till sjukvårdsrådgivningen, trots att jag visste att jag var tvungen. Jag satt i över en timme med telefonen i handen för att våga trycka på "ring"-knappen. Ja, på riktigt. När jag sedan placerades i kö var jag tvungen att intala mig själv att det är dumt att lägga på, att jag måste vänta kvar i kön.

 

Efter läkarbesöket var jag näst intill botad från denna läkarfobi som jag har haft i flera år (men ack, det finns fortfarande kvar lite av den). Det började i slutet av högstadiet eller början av gymnasiet och har hela tiden eskalerat in absurdum. Men efter detta läkarbesök var det inte alls samma sak längre.

 

Det var som om någon hade lyft bort en tung börda från mitt bröst. Jag kände att nästa gång jag måste till läkaren så kommer jag inte alls ha samma problem. Jag kommer att våga ringa till sjukvårdsrådgivningen/vårdcentralen, utan att vara det minsta rädd.

 

Så nu undrar ni säkert vad det var som var så speciellt med denna läkare. Jo, hon tog väldigt väl hand om mig och hon var noga med att lyssna på mig och förklara för mig vad hon skulle göra innan hon gjorde det. Precis som jag alltid har tyckt att en läkare ska vara.

 

Detta var även den allra första gången jag hade en kvinnlig läkare.

 

Så jag tänkte tillbaka på de två sämsta läkarna jag hade för att fundera över varför läkaren jag hade denna gång var så mycket bättre. Det jag kom fram till var att de två sämsta läkarna jag haft inte lyssnade på mig, sa saker som "det här är inte så farligt", viftade bort mina upplevelser som nonsens och de berättade inte vad de skulle göra innan de gjorde det. Med andra ord var de väldigt matcho och stereotypt maskulina. De bättre läkare jag har haft, och framförallt då den allra senaste läkaren jag hade, de var alla omhändertagande på ett helt annat sätt än de två sämsta läkarna jag haft.

 

Så jag började fundera över det här med strukturer i vårt samhälle. Män ska vara matcho och kvinnor ska vara mer omhändertagande. Kan det vara så att det inte finns någon del i läkarutbildningen som handlar om omhändertagande/pedagogik? Eller kanske att det finns kurser om det, men att det läggs för lite vikt på dem? Vilket gör att de flesta manliga läkare hellre följer samhällets normer om hur en man ska vara än att han ser till att patienten mår bra mentalt.

 

Jag blev nästan lite rädd, samt att jag blev extremt arg, när jag insåg att de sämsta läkare jag har haft var stereotypt manliga och de bästa läkare jag haft var mer stereotypt kvinnliga, i sitt sätt att ta hand om mig. Även om det finns en hel del kvinnliga läkare idag så är fortfarande de flesta män, många uppvuxna för ganska många år sedan, på den tiden då det verkligen inte var okej att anses kvinnlig som man. Det gör mig rädd. Samtidigt blev jag arg för att dessa strukturer fortfarande finns och är så tydliga. Det borde verkligen finnas moment i läkarutbildningen där folk måste lära sig att vara mer stereotypt kvinnliga, eftersom kvinnorollen har mycket med just omhändertagande att göra.

 

Jag ska dock säga att jag har inte endast sett manliga läkare som har varit matcho. Jag har också haft kvinnliga sjuksystrar som har varit det (faktum är att jag aldrig ens har sett en sjuksyster som är man). Dessa sjuksystrar antar jag har tagit till sig att vara med stereotypt manliga för att kunna hävda sig eftersom de är både kvinna och sjuksyster på samma gång. Detta på patienternas bekostnad förstås.

 

Ska det behöva vara så här?

 

Ska jag behöva vara rädd för att gå till läkaren bara för att alldeles för många av dem är stereotypt manliga?

 

Nej, verkligen inte. Något behöver göras åt detta. Det borde finnas många fler kursmoment under läkarutbildningen där de ska lära sig att vara omhändertagande och pedagogiska. En läkare ska kunna lyssna på patienten utan att säga saker som "det är inte så farligt", hen vet inte alls hur rädd eller orolig patienten kanske är. En läkare ska också kunna förklara exakt vad hen är på väg att göra och varför. Läkarna ska också behandla alla patienter lika, de ska inte lyssna mindre bara för att patienten verkar fånig med sina krämpor eller vad det nu kan vara.

 

Grundläggande principer tycker jag. Men det är många som inte verkar förstå det. Det värsta är att vissa av dessa har en läkarlegitimation, trots att de borde ta en ordentlig titt på hur de beter sig mot andra människor.