Intersexorwhat

 

När det i högstadiet pratades om emos, personer som skar sig själva, hade jag svårt att se varför en person någonsin skulle kunna göra så. Det är inte förrän på senare år jag insett att även jag var, eller snarare är "en emo", även om jag aldrig skurit mig. För självskadebeteende är något jag känt till sedan mellanstadiet, men inte förstått att jag själv hållit på med, i perioder, förrän för bara drygt ett år sedan.

 

Att rycka hår från sig själv, inte så mycket att det blir kala fläckar, men tillräckligt mycket för att det ska göra ont. Att klämma obefintliga finnar eller pormaskar för att det känns som att det ska bli bättre av att göra det, men som skapar sår. Dessa två saker har jag gjort väldigt länge. Håret så länge jag kan minnas och att klämma obefintliga fläckar på mina överarmar sedan åtminstone några år tillbaka.

 

Jag hade uppfattningen om att självskadebeteende är helt ekvivalent med att skära sig i armarna. För det var det jag lärt mig. Ingen berättade någonsin för mig att det går att skada sig på andra sätt och att det inte är "normalt" att skada sig själv oavsett på vilket sätt du gör det.

 

Sedan hörde jag talas om personer som ryckte hår från sig själva.

 

Jag minns att min första reaktion var ganska korkad, "Varför gör de så?", men i nästa tanke insåg jag att jag själv alltid har gjort så utan att egentligen tänka på det. Enda skillnaden var att när jag hörde talas om det så fick jag veta att de ryckte bort hår så att det blev kala fläckar, vilket jag inte direkt kopplade till mig själv eftersom jag själv aldrig skapat kala fläckar. Men plötsligt insåg jag att det jag trodde att alla gjorde kanske inte alls var så vanligt. Jag var mera ensam om detta än jag trodde, för jag hade verkligen en uppfattning om att det var något som alla gjorde. Jag visste inte ens att det finns ett namn på det här beteendet, trikotillomani.

 

Och när jag senare insåg att även det andra beteendet har ett namn, dermatillomani, så började jag fundera "Vad fan är det jag håller på med?". Jag känner mig stundvis galen, inte som i att jag egentligen känner mig galen men som i att det känns som att personer runt omkring mig skulle se mig som galen om de visste att det här är något jag okontrollerat håller på med.

 

Det mest intressanta i det hela är att jag inte är galen, faktum är så skulle jag vilja säga att allt beror på att jag är för smart för mitt eget bästa. Jag har alltid alltid alltid överanalyserat saker och det ledde till att jag under nästan hela förskolan och lågstadiet knappt sa ett endaste ord för att jag hade så dåligt självförtroende på grund av att jag överanalyserade folk i min omgivning. Jag överanalyserade personers reaktioner och vågade helt enkelt inte yttra mig för att jag var rädd att de skulle tycka att jag var konstig, onormal eller galen. Blev knappast bättre när jag blev kär i en person av samma kön som jag själv. Eller när jag senare började ifrågasätta mitt eget kön.

 

Men som sagt, jag var inte galen, jag var bara för smart för mitt eget bästa. Inte förrän när jag för första gången hörde Emilie Autumns låt Opheliac med frasen "Intelligent girls are more depressed because they know what worlds really like." som jag insåg att jag för det första nog inte var så jäkla glad som jag intalat mig själv i så många år. Och för det andra, att jag inte var så dum och korkad som jag trodde att jag var.

 

Idag vet jag att världen är hemsk. Fruktansvärd. Jag kan inte sätta ord på hur dålig den här världen är på så många olika plan. Men det är den enda värld vi har och det är i den värld som jag finns, alltså är det i den här världen jag måste fortsätta att jobba med mig själv för att må bra. För jag mår inte bra, även om det är bättre nu än för ungefär ett år sedan eller för den delen när jag hade en botten för några månader sedan.

I det långa loppet blir det värre av att skada sig själv, oavsett på vilket vis det sker, trots att det kanske känns lite bättre just för stunden. Men att skada sig själv är inget som måste innebära att göra det fysiskt, att försämra sitt självförtroende skadar också, om inte på ett värre sätt, för psykiska sår är svårare att läka.