Fem år senare
Jag insåg precis att det idag är exakt 5 år sedan jag startade den här bloggen.
Jag tycker lite synd om er. Jag ser att ungefär 30 olika personer läser min blogg varje dag. Tyvärr får ni inte så mycket nytt att läsa speciellt ofta.
Jag har förändrats en del sedan jag startade den här bloggen. Då skrev jag här på bloggen några gånger i veckan, ibland varje dag. Nu skriver jag på min höjd en gång i månaden. Då tecknade jag. Nu vet jag inte ens när jag senast förde en penna över ett papper i något annat syfte än att skriva föreläsningsanteckningar eller tenta. Då spelade jag piano flera gånger i veckan. Nu spelar jag piano kanske en gång varannan månad. Då visste jag inte hur jag skulle göra för att plugga, så jag kuggade rätt mycket. Nu orkar jag inte längre plugga, så jag kuggar rätt mycket. Då var jag relativt glad, kreativ, engagerad. Nu är jag relativt nedstämd, orkeslös, stressad.
Det där sista är kanske inte helt sant. Jag var nedstämd, orkeslös och stressad även för 5 år sedan och jag är glad, kreativ och engagerad även idag. Men proportionerna har förändrats dramatiskt. I november 2013 började jag med antidepressiv medicin och har sedan dess jobbat med min mentala hälsa av och till väldigt mycket. Det blir bättre, men samtidigt är jag fortfarande långt ifrån mitt jag under 2011, eller för den delen till exempel mitt jag 2008, när första tecknet på nedstämdhet visade sig. Sen, när jag har trott att det har gått mot det bättre så har jag fått en smäll i ansiktet. I somras till exempel, när jag, efter att ha rest runt i södra Sverige med min sambo under ett antal veckor, kände att jag mådde bra och var glad. Då gick plötsligt min älskade kanin bort, 8 år gammal. Bara en månad senare, innan jag hunnit återhämta mig från min älskade kanins bortgång, då gick en av mina för-föräldrar bort. Det var som att jag hade fallit tillbaka ner i gropen jag precis klättrat upp ur.
Så, jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här. Jag söker inte efter tröst. Jag vill väl bara förklara varför jag inte skriver på bloggen så ofta längre.
Depression är svårt. Jag har inte så stor lust att skriva längre. Det känns jobbigt att skriva. Det känns jobbigt att tänka. Det känns jobbigt att argumentera och debattera. Det mesta känns jobbigt. Men när det vissa dagar inte gör det har jag oftast inte all den tid jag behöver för att ta igen allt jag inte gjorde när jag varit i en svacka. Så därför orkar jag inte skriva här så ofta längre.
Jag lovar inte att bli bättre på att skriva här. Men jag hoppas att jag orkar skriva här oftare.
