Intersexorwhat

 

Under 70- och 80-talet bröt bögpesten ut, det var så HIV/AIDS kallades i folkmun. Jonas Gardell kom ut med boken Kärleken, den första boken i triologin Torka aldrig tårar utan handskar, tidigare i år. Alla böckerna i triologin har redan filmatiserats och visats på SVT. Filmen visades uppdelad i tre delar om en timme vardera, igår såg jag sista delen.

 

Det var en av de bästa filmer jag sett. Så berörande. Så sann. Så hemsk.

 

I slutet av sista delen så upplevde jag även något som jag aldrig har upplevt förr, jag grät av sorg samtidigt som jag skrattade av lycka. Nej, jag grät inte av lycka. Nej, jag skrattade inte så att jag grät. Det var så sorgligt, så otroligt sorgligt, men så otroligt vackert med ett glädjande budskap om livet, trots döden.

 

Jag tycker absolut att alla ska se den, Torka aldrig tårar utan handskar, den finns på svtplay i 26 dagar till, det vill säga att de tas bort från svtplay den 22:a november.

 

Filmen handlar om Benjamin som är ett Jehovas vittne, och homosexuell. Den handlar även om Rasmus som kommer från en liten håla full utav fördomar, han är också homosexuell. Den handlar om flera nära vänner och familj till Benjamin och Rasmus. De lever under den tiden då HIV och AIDS kom till Sverige, sjukdomen som skylldes på bögarna. Nu fanns det "bevis" för att det var fel på bögar, de blev ju sjuka av sina bögerier.

 

Det här är en viktig film som alla borde se, men jag oppas samtidigt att alla som ser den är införstådda med varför det var så många homosexuella män som drabbades av HIV/AIDS under 70- och 80-talet.

 

Det är inte fel att vara bög, det var inte själva saken att vara en man som attraheras av män som gjorde dem sjuka. Det var okunskap och rädsla. Okunskap eftersom de inte visste och/eller inte förstod att de måste kondomskydda sig när de har sex med andra, även om det inte finns någon graviditetsrisk inblandad. Rädsla för att de inte vågade komma ut som homosexuella inför samhället, för att de skaffade många one-night stands då de inte kunde ha ett fast förhållande för riskerna att outas som bögar och äckliga. En kombination av dessa två gjorde att smittan spreds från man till man, ibland till någon enstaka kvinna, men den grupp som drabbades värst var alltså de homosexuella männen.

 

HIV, en hemsk sjukdom som, när den bröt ut från första början, var en enkelbiljett till döden. Ingen kunde räddas, på den tiden fanns det inga bromsmediciner som kunde hindra att sjukdomen utvecklades till AIDS. Både HIV och AIDS leder till extremt nedsatt immunförsvar, vilket gör att kroppen har mycket svårt att klara av de enklaste av förkylningar. Alla som fick det innan bromsmedicinerna kom, de tynade bort och dog. Inte var det många som fick värdiga begravningar heller, för att säga att någon dött i AIDS sågs som ekvivalent med att säga att personen var homosexuell. På den här tiden skyddade folk sitt eget rykte genom att förneka att närstående personer var homosxuella, det sågs som fel och äckligt att vara homosexuell.

 

Om någon ny sjukdom av detta slag skulle bryta ut, oavsett vilka som drabbades av den, så hoppas jag att vi inte beter oss som idioter mot de sjuka. Hur ska du kunna skydda dig mot en sjukdom som ingen vet hur den sprids? Det är inte ditt fel om du får sjukdomen.

 

 

 

En av mina favoritkaraktärer från filmen är Paul, därför har jag valt att citera honom.