Intersexorwhat

 

Majoriteten av alla människor tror att de är smartare än genomsnittet.

 

Sug på den karamellen en stund. Fundera på vad det innebär, innan du läser vidare.

 

...

 

Majoriteten av alla människor tror att de är smartare än genomsnittet. Det är en ekvation som inte går ihop. Om vi skulle ta en grupp människor, så pass stor grupp att de skulle utgöra majoriteten av alla människor, då skulle de även utgöra genomsnittet av alla människor. Om vi skulle ta gruppen av människor som tror att de är smartare än genomsnittet så skulle det vara genomsnittet av alla människor som trodde det. Det går inte att vara både smartare än genomsnittet och ligga på genomsnittet i smarthet.

 

Det här tycker jag är ett intressant fenomen. Det tyder på att vi lever i oss själva väldigt mycket. Vi tror på oss själva. Vi litar på oss själva. Våra egna övertygelser är det vi ser som de rätta övertygelserna.

Jag tror att jag är smartare än genomsnittet. Varför skulle jag inte tro det? Enligt min världsbild så stämmer vissa saker och andra saker stämmer inte, sen kan min världsbild förändras och jag kan inse saker på vägen som får mig att tänka att jag har blivit smartare. Av att låta oss själva inse saker kan vi bara bli smartare, enligt oss själva, oavsett om vi har rätt eller fel enligt resten av världen.

 

Bara för att jag tror eller upplever att jag är smartare än genomsnittet betyder inte det att jag egentligen är lite dumdristig, för det skulle göra mer än hälften (alltså majoriteten) av alla människor lite dumdristiga, vilket vi inte är. Ibland tror vi helt enkelt på saker som inte är sanna, vi ifrågasätter inte tillräckligt eller ifrågasätter för mycket. Som när det för första gången ifrågasattes att jorden var platt, någon ifrågasatte det och påstod att jorden egentligen är rund. De flesta andra tyckte att hen var dum i huvudet som trodde att jorden var rund. Alltså trodde majoriteten av alla människor att de var smartare än personen som trodde att jorden var rund, trots att personen som trodde att jorden var rund var den som hade rätt.

 

Det är det här som gör att vi än idag måste kämpa för allas lika värde, oavsett om det gäller kvinnor, transpersoner, funktionsnedsatta, icke-mänskliga djur eller någon annan grupp med individer, eller en enstaka individ för den delen. För trots att det är självklart för en person att det inte är något fel på homosexuella eller att icke-mänskliga djur också har känslor så betyder inte det att det är självklart för någon annan. Det är därför vi måste fortsätta att diskutera och argumentera. Det är därför vi måste fortsätta att forska om allt som går att forska på. Idag är det vetenskapligt bevisat att icke-mänskliga djur har känslor, att kvinnor kan få orgasm och att det finns personer vars biologiska kön är varken man eller kvinna, trots detta är det fortfarande personer som inte tror på detta eller rent av inte vet om det. Det finns många som inte tror på vetenskap, "Vetenskapsmän har ju haft fel förr" (citat från min ena förälder), men utan den hade vi inte kunnat veta att majoriteten av alla människor tror att de är smartare än genomsnittet. För det tror de. Det tror vi. De flesta av oss tror sig vara smartare än genomsnittet. Jag tror att jag är smartare än genomsnittet, även om jag antagligen inte är det (statistiskt sett), det är inget jag kommer att gömma under en stol, för om jag inte hade trott mig vara smartare än genomsnittet hade jag aldrig velat diskutera eller argumentera för mina åsikter, min världsbild, min livsåskådning. Hade jag inte trott att jag var smartare än genomsnittet så hade jag aldrig startat den här bloggen.

 

Tror du att du är smartare än genomsnittet?

 

 

Jag kände att det var dags.

 

Det här inlägget har legat länge och väntat på att postas, men jag har känt mig lite osäker på att posta det eftersom det är så personligt.

 

Det är dags för mig att komma ut.

 

Inte för att jag egentligen vill komma ut. Jag förstår inte ens varför vi måste komma ut. Och jag vill egentligen inte att uttrycket "komma ut" ska behövas eller ska finnas över huvud taget.

 

Men jag vill berätta för er om mitt kön och min sexualitet.

 

Nej, jag kommer inte berätta rakt ut vad mitt kön är. Men nästan.

 

*Konstpaus*

 

När jag gick i 1:an, lågstadiet, hade jag aldrig tänkt en tanke på att jag skulle kunna bli kär i personer av samma kön som jag. Inte heller hade jag tänkt tanken på att jag kanske inte skulle vara det som alla sa att jag var. Jag var kär i flera olika personer i den här åldern, ingen av samma kön som jag.

 

Till en dag. Något hände. Detta var i 2:an. En nära vän till mig kom fram till mig en dag efter skolan. Hen frågade chans på mig.

 

Att fråga chans var något vi gjorde i den här åldern, jag har ingen aning om ifall det är likadant idag eller om barn gör på andra sätt för att förklara sin kärlek för varandra.

 

Min värld var omtumlad. Hur var detta ens möjligt? Jag hade hört talas om bögar och lebbar. Men att kunna gilla både killar och tjejer var något som jag inte visste om att det gick. Jag visste att min vän tidigare hade varit kär i personer som inte var samma kön som hen själv, men jag visste inte att det gick att gilla alla.

 

Jag svarade att jag skulle tänka på saken. För jag visste uppriktigt sagt inte vad jag tyckte eller vad jag borde tycka.

 

Några dagar senare hade jag bestämt mig. Jag bestämde mig för att testa, för att se om jag gillade den här personen mer än bara som kompis. För jag visste inte alls vad jag kände, eller vad jag fick känna.

 

Det här var mitt enda, mer eller mindre, "seriösa" förhållande under fråga chans-åldern. Jag hade ett annat "seriöst" förhållande under fråga chans-perioden något år senare, men det var inte mer seriöst än att jag fick en puss på kinden en gång, men vi var väldigt goda vänner.

 

I alla fall, jag och min vän, eller "partner" må vi väl säga, höll ihop säkert i ett år. Vi lekte tillsammans och vågade oss till och med på att prata om sex. Fast vi visste ingenting om sex, så jag tror att de samtalen inte var så jävla givande när allt kommer kring. I alla fall vågade vi tillsammans att diskutera hur folk egentligen gjorde för att ha sex och om bara de som ville ha barn kunde ha sex. När vi pratade om sex så refererade vi alltid till att en kvinna och en man har sex, vilket förvånar mig så här i efterhand eftersom vi själva inte var en kvinna och en man, utan två barn av samma kön. Dock minns jag att jag alltid blev refererad till som den som var det biologiska kön jag egentligen inte är, medan hen alltid refererades till den som var det biologiska kön hen är. Och detta fick mig att börja fundera över mitt kön.

 

Varför kunde jag inte se oss som två personer av samma kön? Jag förstod inte vad som var fel på mig. För jag trodde verkligen att någonting var fel.

 

Efter att min "partner" hade blivit retad då någon kommit på hen med att vara "en jävla homo" så bestämde vi oss för att göra slut. Jag blev strax därpå tillsammans med tidigare nämnda person som var mitt andra "seriösa förhållande", en person som inte hade samma kön som jag, och min tillvaro var räddad. Ingen skulle någonsin komma på att jag och min vän, vi som precis gjort slut, faktiskt var tillsammans. Det skyddade både mig, från att bli retad alls, och min vän från att bli fortsatt retad.

 

När mellanstadiet började närma sig så gjorde jag och min nya "partner" slut. Och i och med mellanstadiets början så verkade fråga chans-stadiet också gå mot sitt slut, så allt blev väldigt mycket svårare.

 

När jag gick i 4:an så råkade jag se en dokumentär om intersexuella, på TV. Tankarna om mitt kön började komma tillbaka och allting snurrade runt i mitt huvud av förvirring. Jag kanske var intersexuell? Eller vad var jag egentligen? De flesta kompisar jag hade hade samma kön som jag, och jag verkade i huvudsak bli kär i personer som inte hade samma kön som jag. Men varför "tog" jag "det andra" könet när jag var tillsammans med en person som hade samma kön som jag?

 

Jag förstod inte och plötsligt började allting bli väldigt läskigt. Jag började inse att puberteten knackade på dörren och att det kanske skulle uppdagas att jag inte alls var det som alla trodde att jag var. Paniken. Ångesten över att kanske se min kropp förändras åt ett håll som ingen hade trott att den skulle göra. Kanske jag även skulle vara steril. Var det mig de beskrev i dokumentären? Var jag en av dem?

 

När puberteten hade satt igång för fullt så kunde jag pusta ut. Jag utvecklades som jag skulle. Det var inget "fel" på mig, trots att jag vid flertalet tillfällen hade kännt mig som "det andra könet" när jag var tillsammans med en person av samma kön som jag.

 

Tiden gick och jag gick igenom några av de värsta åren i mitt liv, när det kommer till att retas av andra. Slutet av mellanstadiet och början av högstadiet. Vi var alla förvirrade små höns som varken visste bu eller bä. Det var mobbning och hot om våld i korridorerna på skolan. Alla var elaka. Men någonstans i det där vimmlet av galenskap och pubertala tonåringar hittade jag tre jämlikar. Tre vänner som än idag är mina bästa. Vi började tillsammans att spana in de som gick på gymnasiet. För på den tiden var min skola både ett högstadium och gymnasium, väldigt vettigt faktiskt att de flyttade högstadiet till en annan skola sedan, vilket skedde lagom till att jag började 2:an i gymnasiet där.

 

I alla fall, tillbaka till slutet av högstadiet. Vi spanade in de som gick i gymnasiet. Mogna, precis som vi fyra ansåg oss vara. Jag och mina tre vänner var lite lillgamla helt enkelt. Vi gick och drömde om att få börja gymnasiet och komma bort från det där aphuset till högstadium. Och vi spanade på personer i gymnasiet. Jag hade spanat in en person, som inte hade samma kön som jag. Tankarna från mellanstadiet var bortblåsta. Inte en chans att jag skulle vara något annat än cis och hetero.

Jag hade framförallt spanat in en person som jag tyckte var så himla snygg. Det var helt sanslöst vad jag tyckte hen var snygg. Det var min framtida självfrände, trodde jag då.

 

Våren kom, vi slutade i högstadiet och tre av oss hade valt att fortsätta gymnasiet på samma skola, medan den fjärde begav sig till andra utkanten av stan för att gå på ett gymnasium där. Jag och mina två vänner som blev kvar skulle gå olika linjer. Men en av mina vänner kom inte in på sitt förstahandsval och hamnade istället tillsammans med mig på sitt andrahandsval, och min andra vän på samma skola bytte linje, så det slutade med att vi alla tre hamnade i samma klass. Visserligen bytte även jag linje, men vi fortsatte att gå i samma klass då några linjer hade de flesta lektionerna tillsammans.

 

Vi tre fortsatte att spana på de äldre eleverna. Men en dag när jag hade en lektion med en annan klass så stod en person där som jag inte hade sett förut. En ny snygg person. En person av samma kön som jag. "Omg.", "Vad gör jag nu?", "Vad är det här?". Det där som inte hade brytt mig sedan lågstadiet var tillbaka. En känsla av att vara fel. Att tänka fel. Att känna fel.

 

Jag var fortfarande väldigt förälskad i den där personen som jag spanat in i slutet på högstadiet. Men nu kom en till person in i bilden och jag visste inte vad jag skulle göra. Vid det här laget visste jag att bisexualitet fanns, men jag visste också att bisexuella ansågs vara veliga och att de inte kunde bestämma sig. Jag ville inte att folk skulle ta mig för velig (även om jag faktiskt har väldigt svårt att bestämma mig för saker och ofta får beslutsångest). Jag ville att folk skulle ta mig för bestämd och rak. Jag hade hört att det gav pondus att vara bestämd och rak nämligen.

 

Mitt i allt detta, i min förvirring över min sexualitet, så skedde något plötsligt. En dag gick jag upp till föreningslokalerna på skolan. Jag hade aldrig varit där förut, men jag gick dit i hopp om att få träffa den person som jag var så förälskad i, alltså hen som inte hade samma kön som jag. För jag hade hört av en vän att den personen jag gillade var med i en förening där uppe.

 

Men så när jag gick in i föreningslokalen slog hormonerna till. Där stod den sötaste och snyggaste person jag någonsin sett. En person som jag dessutom aldrig hade sett förut. Jag blev stormförälskad och de andra två personerna glömde jag helt bort.

 

Det ena ledde till det andra och fem månader senare var jag tillsammans med denna person. Vi var jättekära. Och vi gjorde jättekonstiga och en del dumma grejer. Haha, kärlek alltså, det får en att göra nästan vad som helst.

 

Dock började jag, någonstans i slutet av gymnasiet eller början av universitetet, att inse något. Trots att jag hade ett fast förhållande med en person som jag visste könet på så visste jag egentligen inte om jag var bisexuell eller inte. För när känslorna från att vara nykär hade börjat lägga sig så började jag titta på folk igen. Se om de var attraktiva. Och jag såg både män och kvinnor som attraktiva. Dock kunde jag inte säga att "jag gillar män", "jag gillar kvinnor" eller "jag gillar både män och kvinnor" eftersom det berodde mycket mer på personen i fråga snarare än deras kön.

 

För jag gillade inte kvinnor, inte majoriteten av dem i alla fall. Och jag gillade inte män, inte majoriteten av dem i alla fall. Men jag gillade vissa personer. Om personen var attraktiv och trevlig så spelade könet ingen roll. Någonstans i dessa tankar råkade jag också bli lite kär i en kursare, som inte har samma kön som min partner. Och det finns många personer jag tycker är snygga och attraktiva, även de som jag inte vet vad de har för kön.

 

Jag började fundera mer på det där med kön och insåg att det nog inte är så viktigt egentligen. Och i samma veva började jag fundera på mitt eget kön, igen. "Kanske jag inte behöver vara mitt biologiska kön?", "Men jag är ju mitt biologiska kön, väl?", "Eller är jag det andra könet?", "Nej, jag är inte det andra könet". Det var egentligen ingenting som jag kunde säga definitivt, men någonting kändes inte helt rätt när jag själv inte fick välja när jag skulle ses som mitt biologiska kön, och när jag skulle ses som något annat. Ni vet när folk säger till en grupp "Hej tjejer!" eller "Hej killar!", när de sa det till den gruppen jag var med i så kändes det inte alltid rätt. Vem var de att bestämma vem jag skulle vara just då?

 

Lite efterforskning på nätet fick mig att hitta begreppen "pansexuell" och "genderfluid". Och det är här jag är idag. Att vara pansexuell innebär helt enkelt att du blir kär i personer oavsett vilket kön de har. Och att vara genderfluid innebär att du vissa dagar känner dig som ditt biologiska kön och andra dagar känner du dig som något annat. Sen så vet jag att ni tänker att jag är emot fack. Ja, jag är emot att alla ska placera en i fack hela tiden, det är lite det som det här inlägget handlar om, att andra placerade mig i fack. Att däremot placera sig själv i fack är bra för att hitta likasinnade, men det är absolut inte ett krav på att placera sig själv i några fack.

Och vet ni vad? Jag har suttit på dessa begrepp så himla länge nu. Ändå har jag aldrig delat med mig till någon i min närmaste närhet (förutom min partner). Så det här är ett ganska stort steg för mig. Men vet ni vad? Det kändes inte alls som ett stort steg, att bara skriva en text om min uppväxt. Det kändes bara helt naturligt att berätta om mitt liv för er. För jag vet att ni läser min blogg. Min partner och mina tre bästa vänner alltså. Och nu har ni fått tagit del av lite tydligare information om vem jag är.

Och vadå "komma ut", varför ska vi behöva "komma ut"? Det är ju faktiskt inte något konstigt att vara sig själv.