Intersexorwhat

 

 

Så skriver de på en hemsida som heter Baws, sen kommer de med den här listan.

 

Jag ser mycket sexistiskt i min omgivning varje dag. Men den värsta typen av sexism är den som kommer från sådana där personer som säger sig älska kvinnor/män men så fort de öppnar munnen så funderar du på hur sjutton de kan ha missförstått något så simpelt ord som "älska".

 

Låt mig ta fem exempel från den där listan, och berätta vad jag anser om dem.

 

 

 

För det brukar ju verkligen vara män som passar upp på kvinnor? Generellt sett verkar det faktiskt fortfarande se ut som så att både män och kvinnor jobbar på ett betalt jobb, men hemma jobbar bara kvinnan (diskar, städar, lagar mat och så vidare) medan mannen sitter i soffan och blir uppassad. Alldeles för ofta ser det ut så här, vilket faktiskt gör det till ett under att kvinnor lever längre. Sunt leverna kan jag nog dock hålla med om, kvinnor brukar faktiskt vara bättre på att äta nyttigt. Men det beror helt enkelt på all smalhets som drabbar kvinnor, samt att det finns någon slags töntstämpel för män som äter nyttigt. Vilket är helt banalt.

 

"Kvinnor är bättre på att köra bil.
Haha bra där. Skulle bara kolla om ni som läser är uppmärksamma."

Jag är i alla fall uppmärksam på att den statistik som finns kring bilolyckor visar att män generellt sett kör sämre än kvinnor.

 

 

 

Ja, det har jag faktiskt. Ganska många gånger också. Detta är dessutom väldigt vanligt i studentsammanhang, eftersom studenter skiter fullständigt i stereotyper när de ska klä ut sig efter ett tema. Och jag hör ofta folk säga "Varför kan inte killar klä sig i tights oftare?" under sådana temafester. Frågan "Varför kan inte killar klä sig i kjol oftare?" är också vanligt att höra i sådana sammanhang.

 

 

 

Nej betyder nej. Det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

 

 

 

Om någon hotar med sexförbud så är det något grovt fel på förhållandet. Det är en sak att inte vilja ha sex, men om någon hotar med sexförbud så känns det ganska troligt att denna någon inte får sin vilja igenom och blir tvingad till sex i vanliga fall.

 

 

Så, vad har vi lärt oss idag? Jo, vi har lärt oss att folk som säger att de älskar kvinnor kan mycket väl vara kvinnohatare, de har bara inte förstått skillnaden mellan att älska och att hata.

 

Om någon säger att hen älskar kvinnor så brukar jag fråga "Älskar du män också? (Alltså inte nödvändigtvis på ett romantiskt vis.)", om svaret blir "ja" så brukar det faktiskt vara sant att hen älskar kvinnor. Blir svaret nej däremot så bör du undersöka saken närmare. Detta för att den som svarar nej troligtvis tror att kvinnor och män alltid är som de stereotypa bilderna av kvinnor och män. Misogyni och misandri går hand i hand, som vanligt.

 

 

 

 

Alltså, jag blir så trött på det som har hänt på nätet den senaste dagen. Tydligen tycker folk att det är lämpligt att köra slutshaming mot Miley Cyrus för att hon dansade med Robin Thicke. Tydligen är det också lämpligt att klaga på Miley för att hon dansar med en gift man. Kom igen!

 

Know your enemies. Låt oss först fundera på vem av dessa som är fienden. Är det Robin Thicke eller Miley Cyrus? Miley säger du? Jaha, hen får inte göra vad hen vill med sin kropp? Men det är okej att Robin Thicke använder kvinnors kroppar som om de vore föremål? Vad är vitsen med att gå på Miley? Jag förstår inte.

 

Slutshaming. Som vanligt är det kvinnan som folk vänder denna slutshaming emot. Inte ett ord om att mannen i sammanhanget inte borde ha gjort som hen gjorde. Men Gud förbjude att kvinnan gjorde som hen själv ville.

 

 

Från och med nu kommer jag att benämna alla personer som "hen" i min blogg, oavsett deras kön (juridiskt, socialt, psykiskt och så vidare, ni fattar). Så även om jag vet att en person vill benämnas med "hon" eller "han" så ska jag ändå använda "hen" om personen.

 

Detta är för att "hen" är ett könsneutralt pronomen, det betyder både "hon" och "han", och "hen", samtidigt. Du kan kalla både en pojke och en flicka för barn. Du kan kalla både en pojkvän och flickvän för partner. Du kan kalla både en mamma och en pappa för förälder. Du kan kalla både en bror och en syster för syskon. Du kan kalla både hon och han för hen.

 

Därför vill jag göra "hen" till en mer naturlig del av språket, inte bara för min egen del, utan även för alla andra. På samma sätt som att jag brukar kalla min partner för "partner". (Fast nu för tiden fungerar ju även "sambo". Problemet är bara att en sambo i universitetsvärlden inte behöver innebära en kärlekspartner, och relationen till en person tycker jag är viktigare att framhäva än personens kön...)

 

Så från och med nu blir det: Hen för alla, alla för hen

 

 

Jag blir så trött på alla dessa människor som ska sälja saker över nätet och inte klarar av att skriva vilken färg ett plagg eller en pryl har. Istället skriver de "tjejfärg" eller "killfärg", så att alla potentiella köpare måste gissa sig till vilken färg det innebär. Snacka om att skjuta sig själv i foten genom att kalla något efter ett kön istället för efter en färg. Om någon nu vill köpa en blå nånting till sin dotter, kommer den personen då verkligen vilja köpa något som det står "killfärg" på, trots att hen vet att prylen inte enbart är gjord för killar? Jag hade inte gjort det i alla fall, jag hade bojkottat någon som ger färgerna kön.

 

Ungefär som att jag blev less på Butterik's när jag upptäckte att de hade två modeller av ispåsar (ni vet sådana där som de brukar lägga på huvudet i US-filmer), den ena var dammodell och den andra var herrmodell. Dessa ispåsar var helt identiska – de var lika stora, de hade lika stor kork, de var puffiga på exakt samma sätt, de innehäll lika mycket vätska – förutom en sak... Den ena var vit med mörkblå stjärnor på och den andra var vit med röda stjärnor på.

 

Detta ger mig spunk. Färgspunk.

 

Det är sådana fördomar om vilka färger flickor och pojkar tycker om som gör att vissa personer drar det till den absoluta gränsen. Jag blir så trött på sådant här.

 

 

Förresten får ni gärna fortsätta att ställa frågor till mig i min frågestund, för jag har inte så mycket tid att skriva inlägg nu i dagarna.

 

 

 

Och nu tar du och läser det där citatet en gång till.

 

För de flesta ser inte vad som är fel med citatet efter att de har läst det en gång.

 

 

Absolut. Alla förtjänar att bli respekterade.

 

 

Njeee... Alltså, alla förtjänar att bli respekterade. Eller snarare, alla borde bli respekterade. Eller alltså vafan, varför behöver vi ens berätta att folk måste respektera varandra? Men om någon försöker att respektera någon annan, och misslyckas, då ska de för sjutton inte bli uppskaddade för sina försök. Så svårt är det faktiskt inte att respektera andra personer.

 

Det galna i det hela är dessutom att jag tror att det ser ut mycket på det här viset ute i samhället, inklusive de heterosexuella inslagen i citatet. Jag tror att män har svårt att respektera kvinnor, men de som tror att de klarar av de blir sjukt kränkta om de inte får en medalj för "besväret", ungefär.

 

 

PS Jag har fortfarande frågestund.

 

 

 

 

 

Let's just face it. Du kommer, oavsett om du vill det eller inte, någon gång ha att göra med mens. Även om det inte är dig det gäller så kommer någon i din närmaste omgivning att ha det som vardag en vecka varje månad och även ha hela menscykeln som vardag för jämnan. Det kan vara din partner, ett syskon, en förälder eller kanske ditt barn. Hälften av jordens befolkning har någon gång mens, oavsett om de vill eller inte, för det är inget som går att välja.

 

Jag tycker att det är viktigt att alla lär sig om hur menscykeln fungerar och vad det finns för mensskydd. Du vet inte idag om du i framtiden kommer att ha ett barn som är biologisk kvinna och behöver tips och råd kring mens eller mensskydd.

 

Att så många, framförallt biologiska män, försöker tysta ned information om mens är bara absurt. Ännu värre är det att en del amerikaner "tror" att tamponger och bindor är farligare än vapen. Och varför är blodet transparent-blått i reklamerna?

 

Mens är fortfarande tabu och anses äckligt. Vissa påstår att allt som kvinnor rör vid när de har mens blir smutsigt. Kvinnan är smutsig när hon har mens. Vissa religioner och livsåskådningar hindrar till och med kvinnor från att tvätta sig när de har mens, de måste dock tvaga sig ordentligt efter mensen. Detta trots att mensen är ett sätt för att rena kroppen från slemhinna och annat om ägget inte längre är brukbart.

 

Till råga på allt detta ska kvinnor sedan lägga 80000 kr på mensskydd under en hel livstid enligt Nanna Johansson. Nanna skriver att mensskydd borde vara åtminstone subventionerade, men helst gratis. För det är en ekonomisk belastning för kvinnor varje månad, i alla fall för de som inte har hittat några "alternativa" mensskydd, som till exempel menskopp. Fast "alternativa" mensskydd kostar förstås också, även om de är betydligt billigare många gånger. Dessutom jobbar kvinnor gratis efter 15:52 ifall kvinnors genomsnittliga löner jämförs med mäns genomsnittliga löner, så de har faktiskt i genomsnitt mindre pengar att lägga på mensskydd än vad män har i genomsnitt. Och biologiska män har ju som bekant inte mens, även om de ibland behöver lägga pengar på mensskydd till en partner, förälder, syskon eller barn.

 

Men tänk vad nice det egentligen vore om alla som hade mens kunde få skydd gratis. Då skulle det inte bli konkurrens mellan förtagen som säljer mensskydd, i alla fall inte konkurrens på samma sätt som idag. Libresse skulle inte behöva leka att alla kvinnor vill leva i en chick-flick, men sina pink tickets.

 

Fast det jag hoppas mest på är ändå att stigmatiseringen kring mens försvinner. För som sagt så kommer du någon gång ha att göra med mens även om det inte är su själv som har den.

 

 

Har ni tänkt på att det finns en del "tjejgrejer" och "killgrejer" som egentligen alla borde ha koll på?

 

Till exempel matlagning, byta propp, städning, kunna använda tekniska prylar och så vidare.

 

Vad vinner vi egentligen på att bara kunna hälften av dessa saker?

 

Jo det ska jag säga er. Vi vinner ingenting på det! Det enda som händer är att det får folk att tro att kvinnor och män kompletterar varandra, alltid. Men det är självklart inte sant.

 

Jag har vuxit upp med skilda föräldrar, vilket kan vara en stor orsak till deras matintressen. Båda mina föräldrar är bra på att laga mat och tycker att det är kul. Eftersom de skilde sig ganska tidigt så har båda helt enkelt varit tvugna att klara sig själva, och att kunna laga mat är en ganska central grej. Speciellt med två små barn som behöver en varierad kost för att växa ordentligt.

 

Jag tror att jag själv har fått mitt matintresse från båda mina föräldrar.

 

Förutom detta så jobbade båda mina föräldrar med teknik när jag var yngre, något som de tycker är kul. Så från dem har jag även fått ett intresse för teknik.

 

Vad har jag vunnit på detta?

 

Jo, om jag är ensam hemma och hungrig så behöver jag inte stå där helt handfallen utan att veta vad jag ska göra. Samtidigt så behöver jag inte heller stå helt handfallen utan att veta vad jag ska göra om proppen skulle gå medan jag står och lagar mat. Med detta vill jag säga att det går att förstå sig på både "tjejgrejer" och "killgrejer" samtidigt. Jag klarar utmärkt av att räkna ut volymen på en kastrull bara med hjälp av en linjal och lite huvudräkning, samtidigt som jag vet hur jag kan använda kastrullen för att göra något så "avancerat" som linsfärs (citationstecken för att jag inte tycker det är avancerat, men många andra tycker nog det).

Vi vinner på att ha koll på både sådant som är stereotyps tjejigt och sådant som är stereotypt manligt. Jag förstår verkligen inte varför vi än idag uppfostrar barn till kön snarare än till personer. Vissa intressen måste väckas tidigt, speciellt de som är lite normbrytande eftersom de potentiella intressen som följer könsnormen kommer barnet att matas med ändå, tyvärr.

 

 

 

Och här har ni artikeln hon sjunger om.

 

 

 

 

Différent – Cali (Läs gärna mitt inlägg Suis-je si différent?)

 

 

 

 

 

Thank God I'm Pretty – Emilie Autumn (Läs gärna mitt inlägg Jag flummar ur om normer och annat)

 

 

 

 

 

Kan inte folk bara låta andra ha på sig precis vad de vill? Det är faktiskt varmt även i detta land. Kom igen, ge lite frihet!

 

Inget sånt här:

eller sånt här:

eller för den delen, sånt här:

Och förresten, detta gäller fortfarande:

 

Tyckde denna radiopod var intressant. Det är Liv Strömquist som pratar om mens, skam och skapande. Medan hon pratade så försökte jag sätta mig in i att nästan halva vår befolkning har (eller kommer att få eller har haft) en menscykel.

 

 

Jag önskar att jag kunde ta av mig mina genusglasögon. Att de inte var fastlimmade med superlim på min nästipp.

 

Varför önskar jag det här?

 

Jo, för att varje dag, många gånger om dagen, tvingas jag se sådant som för väldigt många är helt osynligt. Strukturer i samhället, hos grupper och hos individer. Fördomar om det ena och det andra och det tredje, som folk runt om mig har om andra. Patriarkatet. Rasism.

 

Jag önskar att jag kunde läsa en bok utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde se en film utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde gå på stan utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde gå på fest utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde vara på en familje-/släktmiddag utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde ta av min genusglasögonen när jag helst vill. Men det kan jag inte. De sitter där de sitter, eftersom de har blivit bättre med tiden.

 

Mina första ordentliga tankar om genus, jämställdhet och feminism kom när jag gick i sexan. Jag tror att det var för att det var då som tjejer och killar i min klass började bli mer och mer olika varandra. Folk kom i puberteten och förändrades åt ett eller annat håll, utseendemässigt. Det var här som det började bli lite olika villkor för killar och tjejer på skolgården. Innan var det ändå att alla fick vara med i leken, oavsett om det var fotboll, kurragömma eller hopprep.

 

Sedan, i högstadiet blev det ännu mer separerat. Då bytte jag till en skola inne i stan (istället för på landet) som inte hade en lika spännande skolgård. Det började bli mer och mer sociala rastaktiviteter snarare än fysiska. Det var här som jag började prata ordentligt med folk, om allt mellan himmel och jord, istället för att bara diskutera problem som uppstått under en lek. Visserligen började lite av det sociala redan i sexan, när jag och två vänner alla började röra oss bort från mängden, från de två stereotypa grupperna (tjejer och killar) och blev en grupp på tre personer. En av dessa vänner tappade jag tyvärr kontakten med under högstadiet eftersom vi gick på olika skolor, den andra av dem träffade jag faktiskt en sväng nu under midsommarafton och vi är fortfarande goda vänner (tack vare liknande åsikter).

 

Under högstadiet fortsatte jag och denna vän (alltså den jag fortfarande har kontakt med) att diskutera allt mellan himmel och jord. Vi började sakta men säkert (och bra mycket snabbare än många av våra klasskamrater...) förstå hur världen hängde ihop. Jag fick ytterligare två vänner att diskutera stora saker med, så vi var alltså sedan fyra stycken, som än idag har väldigt lika åsikter.

 

Så, eftersom jag och mina närmaste vänner alla var ganska lika när det gällde dessa åsikter så triggade vi varandra ganska mycket. Det har dock gått väldigt mycket upp och ner innan jag insåg att jag faktiskt är feminist. För att vara feminist är något som anses fult att erkänna. Många tror att ordet "feminist" är ekvivalent med ordet "manshatare", därför är det fult att erkänna.

 

Det var nog inte förren jag hittade Sofia Zettermarks blogg som jag på allvar började inse att "Ja, jag är nog feminist". Sedan hittade jag Rasmus Wahlmans blogg och det var då jag insåg att kvotering inte alls innebär att inkompetenta personer får jobb framför kompetenta personer. Genom kommentarer på dessa bloggar hittade jag ytterligare bloggar om liknande ämnen. Ett frö var sått och jag hade alltså möjligheten att utveckla mitt intresse för genus ytterligare.

 

Och idag, efter att själv ha drivit en blogg med sådana frågor i över två år, har dessa genusglasögon, som har blivit bättre och bättre med tiden, totalt fastnat. Jag kan inte se utanför dem alls.

 

Det är nu jag börjar få problem på riktigt alltså. Det är nu jag måste jobba med att sätta på filter, utifrån vad det är jag tittar på. För annars överanalyserar jag varje situation och blir allmänt jobbig, bitter och vill bara fly från denna planet. Det är jobbigt att gå runt och vara bitter ska jag säga er. Inte för att jag värnar om att andra ska tycka att jag är glättig* eller något, utan för min egen skull. Jag vill helt enkelt kunna ta av mig genusglasögonen för att få vila min överanalyserande hjärna ibland.

 

Så, summa summarum, mina genusglasögon är fastlimmade med superlim och jag vill kunna ta av dem ibland för annars överanalyserar min hjärna allt i min omgivning så att jag blir trött i skallen och vill fly denna planet.

 

Om jag inte kommer på något vettigt sätt att stänga av genusglasögonen så kommer jag nog sluta på psyket. Minst. Så deprimerande är världen för mig med dessa geusglasögon på för jämnan. (Nej, jag skojar inte. Jag har "potential" att kunna bli deprimerad.)

 

 

Om ni orkar kan ni kolla in denna 38 minuter långa dokumentär.

 

 

Jag har aktivt undvikit att kolla på den här dokumentären för att jag har tänkt att den var skit. Men så till slut tittade jag på den ändå. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

 

Jag tycker att den här dokumentären är så konstig på något vis. Som om han verkligen försöker bevisa att kvinnor och män är olika, psykiskt sett. Detta gör han genom att använda sig av studier där personer som också tror att kvinnor och män är olika psykiskt sett har kommit fram till att deras hypotes stämmer. Samtidigt har han använt sig av två genusforskare som inte riktigt kan förklara sina hypoteser, utan som bara svamlar.

 

Jag blev trött i huvudet av att se den här dokumentären. Inte för att han kom fram till att kvinnor och män nog är olika psykiskt sett, utan för att hans dokumentär endast går ut på att försöka bevisa just det som han tror är sant.

 

Just nu skiter jag fullständigt i om det verkligen är så att det finns någon psykisk skillnad mellan män och kvinnor. Det enda jag bryr mig om är att han har en hypotes från början och sedan använder han väl valda källor för att bevisa att han har rätt. Istället för att försöka motbevisa eller på något vis ha två hypoteser och försöka bevisa båda eller vad som helst egentligen. Det är det som är så drygt med vissa hypoteser, speciellt när de kanske har att göra med något socialt, det går att bevisa vad som helst. Vi människor är egentligen inte så bra som försöksdjur just för att vi kan vara så extremt formade av kulturen och samhället att vi egentligen inte vet vad som är biologiskt och inte. Vi reagerar så som vi har blivit lärda att reagera.

 

Det är sällan jag känner mig som en skeptiker. Jag sväljer ibland saker alldeles för lätt. Men just nu skriker skeptikern i mig "Lyssna inte på vad han i dokumentären säger! Det finns inga bevis!", samtidigt som jag på något vis tycker att han är jävligt bra på att väcka förtroende för det han säger.

 

Men varför vill han egentligen veta om kvinnor och män är olika psykiskt sett? Jo, för att Norge blev rankat till världens mest jämställda land, något år. Fast det jag tycker är intressant med detta är att han gör så lite efterforskning i just Norge, när det tydligen var Norge som var högst rankat på jämställdhetsfronten. Han pratar en några ingenjörer (män), några sköterskor (kvinnor) och två genusforskare (en man, en kvinna), sen lämnar han landet och börjar fråga forskare i USA och Storbritannien. Forskare vars hypotes, liksom dokumentärskaparens, är att kvinnor och män är olika psykiskt sett. Att han dessutom (vad jag upplevde) bemötte de två genusforskarna i Norge olika, beroende på deras kön, gör ju knappast saken bättre.

 

Han borde absolut ha lagt mer vikt på norsk forskning på det här området, eftersom det tydligen är där det är mest jämställd jämfört med resten av världen, plus att det är där han ser dessa stora skillnader mellan vem som väljer vilket jobb baserat på deras kön. Sen borde han även ha tittat på källorna till rankningen av Norge som världens mest jämställda land. Det lilla jag fick se av Norge i dokumentären såg väl inte så upplyftande jämställt ut om jag får säga det själv.

 

Nä, som sagt, jag vet inte riktigt vad jag vill säga om det här. Jag blev bara så trött på den här dokumentären att jag vill försöka motbevisa den. Men det är svårt att motbevisa något som egentligen bara är en hypotes, och att dessutom försöka motbevisa det med något som också bara är en hypotes. Just nu önskar jag bara att jag var "en riktig" skeptiker och inte så lätt att manipulera. Då hade jag nog kunnat komma med något som inte bara känns så förvirrat, från min sida sett.

 

 

Uppsala universitets nya rektor (sedan 1-2 år tillbaka) var den första kvinnliga rektorn i Uppsala universitets historia. Och det lärosätet har ju några år på nacken, om vi säger så. För att vara mer specifik har den 536 år på nacken.

 

Visst är det jättekul att vi Äntligen har fått en kvinnlig rektor? Men är det verkligen så viktigt att poängtera hennes kvinnlighet heela tiden?

 

Jag menar, hon kallas för Rectrix Magnifica, till skillnad mot alla de andra hundratals tidigare rektorer som kallades Rector Magnificus. Jättebra att de tar hänsyn till latisk grammatik, men jag undrar om de frågade henne innan? Jag läste en kurs i latin samma termin som den nya rektorn tillsattes. Min lärare på kursen, en professor i latin, hade fått besluta om ifall hon skulle kallas Rectrix Magnifica eller Rector Magnificus. Enligt konstens alla regler blev det den feminina formen som han beslutade att hon skulle kallas för.

 

Om jag var kvinna och rektor på Uppsala universitet, vad hade jag valt? Att inte göra en så stor grej av mitt kön och behålla den manliga formen? Att ta hänsyn till grammatikens regler och anta den kvinnliga formen? Att helt enkelt ge blanka fan i vad folk kallade mig?

 

Det mest intressanta i sammanhanget är att vi säger rektor om alla, oavsett deras kön. Vi kallar inte kvinnliga rektorer för "rektris" eller kvinnliga doktorer för "doktris". Däremot säger vi "servitris" hellre än "servitör" när det gäller en kvinnlig sådan.

 

Jag kan förstå att en del könade (arbets)titlar var just könade förr i tiden. Även svensk grammatik hade femininum och maskulinum förr. Idag är femininum och maskulinum i princip dött, men vi återfinner det alltså fortfarande i vissa titlar. Varför inte leva i nuet och försöka göra könsneutrala titlar istället?

 

 

När jag var liten så tyckte jag att de allra, rent utseendemässigt, vackraste av människor var de allra mörkaste av kvinnor med stort, svart, krulligt hår.

 

När jag var liten så förstod jag att det var viktigt att kvinnor var vackra och jag såg vackerhet som något positivt. Jag ville också vara en del av det positiva, alltså en del av vackerheten. Jag ville vara en mörk kvinna med stort, svart, krulligt hår.

 

Jag ville alltså vara en av de absolut minst pivilegierade i samhället. Vilket jag som liten inte förstod att det skulle innebära. Jag trodde att den som var vacker var värd mycket och sågs upp till.

 

Tänk vad fel jag hade.

 

En dag insåg jag att det inte alls var de som jag tyckte var allra vackrast som var värda mycket och sågs upp till. Jag insåg att de som jag tyckte var allra vackrast som egentligen var de som hade det sämst. Att både vara kvinna och mörk, det fanns inget sämre att vara, upptäckte jag.

 

I och med denna upptäckt så märkte jag även att det inte var bra att säga att jag tyckte mörka kvinnor var vackra. Folk lyckades vända på det hela emot mig, så att jag skulle känna mig som en rasist.

 

Och visst kan det verka lite rasistiskt att dra alla mörka kvinnor över en kam, absolut. Men det var inte något som jag förstod som liten, då hade jag endast uppfattningen om att de mörka kvinnor jag hade sett var, enligt mig, vackra.

 

Dock att jag som liten kunde ta så fel. Att jag kunde vara så insatt i att samhället hyllar vackerhet, men att jag ändå inte förstod att det inte var en garanti för att enskilda vackra personer blev hyllade. Att det snarare är ett hinder för så många kvinnor. Är du inte vacker så duger du inte. Dessutom att det är ännu svårare för mörkhyade att anses som vackra, de duger ännu mindre än ljusa.

 

Idag vet jag bättre än vad jag gjorde när jag var liten.

 

Idag vet jag att jag egentligen inte skulle vilja vara en mörkhyad kvinna. Att exkluderas av samhället. Att inte duga. Det är något jag inte skulle vilja uppleva, helt enkelt.

 

Och det är något som jag inte vill att någon annan heller ska uppleva. Jag vill att ingen ska kunna döma någon annan efter deras utseende, deras etnicitet, deras kön eller deras hudfärg.

 

Om jag än idag tycker att mörka kvinnor är vackra låter jag vara osagt. För jag vill inte döma, eller för den delen dra alla över en kam. Dessutom har jag lärt mig att det är samhället som tycker att vackerhet är viktigt, det är inte jag som tycker det. Jag har lärt mig att det inte är viktigt att vara vacker till utseendet. Huvudsaken är att vara vacker på insidan. Att värna om andra. Inte att vilja vara någon annan.

 

 

I dagens UNT (Upsala Nya Tidning) fanns en insändare som diskuterade kring jämställdhet och att bejaka moderskapet. Idag är det alltså mors dag, då vi ska uppmärksamma och hjälpa mor med de bördor hon bär, eller något sådant.

 

Insändarens rubrik är "Bejaka moderskapet igen". Och visst, det behöver inte alls vara skribenten som har valt rubriken, det är faktiskt oftare som någon som arbetar med tidningen väljer rubrik till insändare. Jag tycker dock att det är en ganska klantigt vald rubrik. När vi bejakar något så innebär det att vi accepterar och välkomnar det. Det kan vara allting från att vi bara låter det vara till att vi hyllar det. Mors dag hade inte funnits kvar ifall vi inte bejakade moderskapet idag. Ingen skulle heller aldrig hindra någon från att bli moder, idag. Alltså kan vi inte bejaka moderskapet igen, eftersom det är något som vi redan gör.

 

Skribenten diskuterar att jobbstressen har blivit alldeles för hög för småbarnsföräldrarna. Som om småbarnsföräldrar aldrig var jobbstressade förr i tiden. Under industrialismen och urbaniseringen kan jag mycket väl tänka mig att jobbstressen var väldigt stor, framförallt för småbarnsföräldrarna.

 

Sedan säger skribenten "Djuren har en lag som skyddar deras naturliga beteende. Är inte människan värd en liknande lag?". Problemet är att djur hålls i fångenskap, av människor, därför behöver de sådana här skydd och lagar. Vi människor håller oss själva i fångenskapen, så om något hämmar vårt naturliga beteende så har det inte att göra med att det inte finns någon lag som skyddar oss. Det handlar helt enkelt om att vi, oftast, har valt att gå en annan väg än vad vårt "naturliga beteende" säger åt oss att göra.

 

"Vi mådde faktiskt bättre före jämställdheten" skriver hen sedan. Visst att vi kanske i vissa avseenden mådde bättre innan någon började jobba mot jämställdhet, men i det stora hela så tror jag att jämställdhet leder till större chanser att själv få välja en väg. "Före jämställdheten" fick inte kvinnor rösta (utom om de var änkor) eftersom de inte räknades som myndiga. "Före jämställdheten" var kvinnor som boskap, sexredskap och barnafödarmaskiner. Långt fler barn föddes än vad familjerna hade råd med, eftersom kvinnans rätt till hennes egen kropp inte var en självklarhet. Hon fanns där för att vara till behag för sin make, samt för att sätta hans avkomma till världen. Är det så vi ska bejaka moderskapet än idag? Jag trodde att vi hade kommit längre än så.

 

Tydligen var även de "tidigare generationerna kloka, när de levde efter gamla beprövade traditioner". Så, vi ska alltså återgå till att leva som grottmänniskor igen. För hemmafruskapet är knappast en speciellt gammal eller beprövad tradition, det var något som fanns från 1920- till 1950-talet, i runda svängar. Dessa traditioner var inte alls något som "fungerat bra i tusentals år", det var bara en kort period av den mycket längre människoeran.

 

Att "de insåg att könen är olika och bra på olika saker och ändå lika mycket värda." klingar falskt i mina öron. I sådana fall, var kvinnor sämre på att rösta förr? Var det därför de inte fick rösta, för att det är något som män är bättre på?

 

"Vi ska samarbeta och komplettera varandra.", ja, det kan vi fortfarande göra även om en man stannar hemma med ett sjukt barn eller om en kvinna går och jobbar in storkovan till familjen. Om två personer kompletterar varandra så innebär det att de är bra på olika saker. Könet har ingenting att göra med vad du är bra på. Vissa påstår att personer av ett visst kön är bättre på en del saker än vad personer av ett annat kön är. Fast om det vore så, hur kan det då vara så att det till exempel förut endast fanns manliga lärare, men sedan var det en period med i princip endast kvinnliga lärare?

 

Sedan säger skribenten att "barn behöver tre år för att bygga upp en trygg anknytning till föräldrarna. Men i dag hinner barnen inte fullborda sin anknytning på det enda år, som vi, i vår blinda okunnighet, erbjuder dem." och visst, det kan jag hålla med om. Men det här påståendet gäller båda föräldrarna (i en heterosexuell monogami). Både mamman och pappan är föräldrar, det tar lika lång tid för barnen att bygga upp en trygg anknytning till mamman som till pappan. Att endast låta barnen vara hemma med sin moder skulle skapa stora svårigheter för barnen att anknyta till sin pappa senare i livet, eftersom han i sådana fall skulle behöva jobba mycket mer än om båda jobbade.

 

"Blotta misstanken att det är den förtidiga separationen mellan mor och barn, som gör att många mår dåligt, borde få oss att stoppa detta feministiska experiment". Trots detta så anser hen inte att en separation mellan far och barn också kan vara för tidig. Det här är inget feministiskt experiment. Det är ett sätt att låta alla få leva sitt liv som de vill, och ändå få en chans att skaffa barn. Att så många sedan arbetar väldigt mycket och knappt har tid med sina barn är synd, men vi måste fortfarande förstå den så starka viljan som så många kvinnor har att vilja jobba idag. Och den starka viljan som både män och kvinnor har till att skaffa barn. Om alla kvinnor skulle sluta jobba, för att istället vara hemma med barnen konstant, vad skulle hända då? Plötsligt skulle männen aldrig ha tid att ens se sina barn, för att de skulle behöva arbeta så mycket mer, för att vårt samhälle skulle kunna hålla ihop. Dessutom, om en kvinna idag är ensamstående, då kan hon inte klara sig ifall hon inte arbetar. Det fungerar helt enkelt inte att lämna omvärlden totalt för att kunna vara med sina barn konstant.

 

Ja, vi kanske borde "ta lärdom av tidigare generationer och införa valfrihet för föräldrarna genom att jämställa vården av egna barn med vården av andras barn." men det är inte alls sant att "feministerna inte tycks förstå detta". Det är just det här som så många feminister jobbar för. Att ge föräldrarna en valfrihet, att helt enkelt låta föräldrarna välja helt själva, oavsett deras kön, om de vill jobba eller stanna hemma med barnen. Feminister kallar kanske "vård av egna barn för 'frivillig arbetslöshet'.", men det är precis vad det är idag. Vissa skulle helt enkelt inte klara av vardagen om de inte hade ett betalt arbete. Därmed är vård av egna barn en form av arbetslöshet.

 

"Ingen föraktar moderskapet så glödande som en feminist." säger skribenten. Men den som egentligen föraktar moderskapet är väl skribenten själv. Att inte lita på en moders eget omdöme, att hon inte själv klarar av att välja att arbeta trots att hon har barn. Det handlar om att ge alla en möjlighet att både kunna leva (vilket det behövs pengar för) och att kunna ha barn. Alla män kan inte vara högavlönade, så i många familjer skulle det helt enkelt inte vara en möjlighet att kvinnan var hemma med barnen, trots att mannen arbetar.

 

Vårt naturliga beteende handlar om att överleva och att få vår avkomma att överleva. Om vi skulle ta bort möjligheten att arbeta för kvinnor så skulle vårt naturliga beteende hämmas. För att överleva idag krävs pengar, för att få pengar krävs ett jobb. Svårare än så är det inte. Det gäller att försöka förstå att moderskapet är bejakat idag, men att en reform som skulle tvinga mödrarna till att vara hemma med barnen inte skulle vara ett sätt att bejaka moderskapet. Det skulle tillbakavisa moderskapet till något som inte hade om val att göra, alltså till något som inte hade med ett naturligt beteende att göra.