Intersexorwhat

 

Här om dagen upptäckte jag ett nytt ord, vilket alltid är lika intressant att göra.

 

Jag upptäckte den engelska ordet "rapeseed" och blev sjukt nyfiken på vad det egentligen betyder. Min första tanke på vad det skulle betyda var ju rätt hemsk. Tänkte att det kanske var ett gäng-slangord för sperma, låter som om det skulle kunna vara det. Inte behöver jag väl förklara mina tankegångar av ordets betydelse...

 

Men vet ni vad det betyder?

 

Det betyder raps. En blomma liksom.

 

 

Jag pluggar på TekNat (Teknisk-naturvetenskapliga fakulteten) på Uppsala universitet.

 

Nu är det så att några har skrivit en debattartikel i Ergo (Uppsala studentkårs kårtidning) där de tar upp att genusperspektivet borde genomsyra alla utbildningar.

 

Bra tycker jag. Men inte alla håller med mig. Många har blivit upprörda över hur det inte går att infoga genusperspektiv i tekniska och naturvetenskapliga utbildningar, därför borde vi inte ens försöka. Jag ser det dock inte som att det inte går, det behöver bara göras på ett annat sätt än i många humaniora- och samhällsvetenskapsutbildningar.

 

I många fall tycker jag att det faktiskt redan finns ett genusperspektiv på TekNat, i andra fall verkar det vara något som folk tror är totalt omöjligt att genomföra och därmed helt enkelt inte gör något åt problemen.

 

Låt mig ta några exempel.

 

I till exempel många mekaniktentor så har det förekommit många olika karaktärer i frågorna. En kvinna som ska bygga en båt, en person av okänt kön som ska knuffa på en låda, en man som ska cykla på sin sju-växlade cykel, en rullstolsburen som ska åka i en hiss. Ni fattar. Det är en stor mångfald bland dessa personer, ett bra genusperspektiv med andra ord.

 

Sen har vi föreläsaren som jämföde skillnaderna mellan partiklar och antipartiklar med skillnaderna mellan flickor och pojkar. Där har vi ett dåligt genusperspektiv, som absolut kan förbättras. Att komma på något exempel som inte är könsrelaterat vore här en bra idé. Inte för att jag kommer på något bra exempel, för partiklar och antipartiklar är verkligen varandras motsatser. Inte ens upp och ner är varandras motsatser egentligen, ännu mindre om vi skulle jämföra det med partiklar och antipartiklar. Saksamma, ni förstår vad jag menar. Flickor och pojkar är inte varandras motsatser och här behövs ett genusperspektiv.

 

En annan sak som jag kom att tänka på är det här med cis och trans. Alla som läser kemi har koll på vad orden betyder, även om vi inte använder dem i sexualismsrelaterade sammanhang. En cis-molekyl har atomerna på samma sida om bidningen och en trans-molekyl på andra sidan bidningen. Simpel latin som vi får lära oss bara sådär och som är bra ord att kunna för ett genusperspektiv. Sen kan jag hålla med om att bara för att vi kan orden så behöver vi inte ha koll på vad det innebär när det kommer till sexualismer. Senast idag hörde jag en kursare tala illa om "transvestiter" (dock menade hen transsexuella visade det sig sedan).

Ytterligare ett exempel på där ett genusperspektiv skulle kunna vara bra är i vissa biologikurser. Jag läste i höstas en kurs i medicinsk genetik där vi under en föreläsning pratade om kromosomrubbningar. Jättebra att de tar upp det! Men att föreläsaren smackade upp en bild på en intersexuell naken person (med censurerat ansikte) gjorde mig smått illamående. "Det här är en person med Klinefelters syndrom, de har tre könskromosomer istället för två, de ser ut så här och de är heelt normalbegåvade". Herregud vad jag ville spy. Snacka om att ett genusperspektiv hade behövts där. Varför ens behöva säga "de är heelt normalbegåvade", som om de inte skulle vara det bara för att de har tvetydig biologisk könstillhörighet? Sen, varför smacka upp en bild på en naken person med Klinefelters på det viset, som om hen var något himla laboratorieexperiment? Avskyvärt. Snacka om att dra alla över en kam. Visst att de kanske oftare har breda höfter, mikropenis och inte vet jag, men det där kändes ungefär som att vi skulle kolla på ett uppstoppat djur i en monter.

 

Många som inriktar sig mot teknik och natur har inte riktigt samma tänk som de som inriktar sig mot humaniora och samhällsvetenskap. Ja, jag vet att det inte gäller alla, men det är rätt ofta jag stöter på TekNat-studenter som inte har koll på till exempel simpel biologi bara för att den biologin inte går in under något kursmål. Saker som det där om kromosomrubbningar är sådant som folk inte har en aning om! Ännu värre blir det när föreläsaren väl berättar om det men inte kan förmedla det på rätt sätt.

 

En till aspekt av när ett genusperspektiv kan behövas är när kvinnor ifrågasätts men inte män. Jag har sett det förekomma i flera olika tekniska och naturvetenskapliga ämnen. Som till exempel den gången en kvinna sa till handledaren på en datalab att servern låg nere. Till svar fick hon "Nej nej, du kan ingenting om sånt, försök igen du lilla vän så ska du se att det visst funkar". En liten stund senare så påpekar hennes manliga kursare samma sak och då säger handledaren (ja, samma handlerade som innan) något i stil med "Oj då, jag går och tar en titt på IT-avdelningen och ser vad som är fel". Det är bara en av flera sådana situationer jag har sett under mina tre år på TekNat. Sen att många av de föreläsare som faktiskt lyssnar ordentligt på kvinnorna ändå verkar ha någon slags inställning att de kvinnliga studenterna kan saker för att de är duktiga och pluggar effektivt medan de manliga kan saker för att de är naturbegåvningar, sådant har jag också sett en hel del.

 

Jag menar inte att vi ska ta in ett genusperspektiv i ämnena i sig, men det går att använda sig av genusperspektiva knep under föreläsningarna. Att inte dra alla kvinnor över en kam och alla män över en är en bra början. Att ta in lite mångfald i sina exempel är en annan grej som kan göras. Att inte porträttera intersexuella som aliens är en tredje grej. Och att faktiskt inte klanka ner på personer som inte följer normen är också väldigt viktigt.

Så ja, det behövs ett genusperspektiv inom TekNat också. Tro det eller ej.

En ganska viktig sak i det hela är att jag har märkt en stor skillnad både på personerna som lär ut och de som läser kurserna på HumSam och de på TekNat. De på HumSam får ett genusperspektiv i många av sina kurser, ofta för att föreläsarna är pålästa om hur samhället ser ut idag. På TekNat är det väldigt många föreläsare som är så inne i sin lilla bubbla att de inte har minsta koll på något som har med genusperspektiv att göra. När jag förra våren läste en extrakurs på HumSam (en kurs i språk) så hade föreläsaren koll på ordet "hen" och tyckte att det var ett användbart ord. På TekNat har jag någon enstaka gång hört det, då i form av "...eller hen, man vet aldrig, höhöhö".

 

En sista grej, det finns väldigt många fler män än kvinnor som pluggar på TekNat. Visst att Uppsala är bäst på den fronten och har hyfsat jämnfördelat (vet inte om det fortfarande stämmer, men stämde när jag började plugga) och vi kan inte tvinga in folk på utbildningar. Men vi kan fortfarande uppmuntra, alla, oavsett kön, att läsa teknik eller naturvetenskap.

 

 

För er som ännu inte har tittat på Uppdrag gransknings avsnitt om män som näthatar kvinnor så tycker jag att ni ska ta en titt på det. Jag tycker att det är fruktansvärt hur folk kan bete sig på nätet mot andra, bara för att de är skyddade bakom en skärm istället för att de möter personen fysiskt. Jag kan uppriktigt sagt inte förstå hur en människa tänker som inte förstår att det är en verklig person som sitter på andra sidan. En verklig person som får meddelandena.

 

Att vara både kvinna och en offentlig person kan inte vara lätt i dagens samhälle. Speciellt inte nu när folk har börjat förstå att det även går att använda sig av sociala medier för att hota till våldtäkt och ond bråd död.

 

När jag skriver något på nätet så brukar jag alltid tänka efter på hur jag formulerar mig. Jag vet att tonfall och gester inte syns i text. Många av de som hotat över nätet och som de intervjuade i programmet verkade inte förstå att den som skulle ta emot hotet skulle känna ett allvar i det hela. En del sa att det bara var på skämt.

 

Folk har tagit livet av sig på grund av näthat mot dem. Ingen i Sverige ännu, vad jag vet, men många världen över. En ung man hängde sig för några år sedan, en ung kvinna hoppade framför ett tåg förra året.

 

De som hotar förstår inte allvaret. De förstår inte att de inte pratar med datorn. De förstår inte att de pratar med en riktig människa. Någon som de inte alls har någon koll på vem det är. Kanske en person som lider av svår depression. Kanske en person som tidigare har gjord självmordsförsök. Kanske en person som bara sakligt önskade uttrycka en åsikt och som verkligen inte trodde att det skulle eskalera till något så stort. Kanske en person som lider av något mental svårighet, någon som tror att hen är förföljd, någon som tror att folk tagit sig in i deras bostad. De har verkligen ingen aning, ändock väljer de att hota personen.

 

Visst att vissa personer som näthatar kanske har något psykiskt problem som får dem att inte kunna sätta sig in i andra människors situationer. Men alla som näthatar kan inte ha något sådant problem. Det här en en del av något mycket större. En föreställning om att nätet inte är på riktigt, att det virtuella inte är på riktigt och att det som skrivs inte är på riktigt. En vanföreställning om internet som en annan värld en den vi faktiskt lever i.

 

Jag hoppas verkligen att folk börjar ta sig till sans. Fler ska inte behöva förlora sina liv på grund av att andra inte fattar att det är riktiga människor de talar med. Fler ska inte behöva bli hotade till döden, till våldtäkt, till våld eller till något annat.

 

Ni hittar avsnittet här.

 

 

Jag råkade stöta på en enkät om "hen"! Så nu tycker jag att alla, oavsett vad ni tycker om ordet "hen", ska fylla i den.

 

Do it, do it now.

 

Efter att ni har gjrot det så kan ni läsa något av mina inlägg om "hen":

– En liten guide till att använda "hen" (observera att detta inlägg är ganska gammalt, idag har jag bättre uppfattning om hur SAOL funkar)
– Öppet brev till "hen"-motståndare och andra intresserade
– Det där finska låneordet ni vet
– Överflödiga pronomen och pronomen som saknas
– Historien om "hen"
– Detta eviga tjat om "hen"

 

För någon vecka sedan var jag hos läkaren. Jag har lidit av en otrolig läkarfobi under en längre tid, så det var inget jag direkt ville göra, men jag var tvungen. Det tog till och med emot att ens ringa till sjukvårdsrådgivningen, trots att jag visste att jag var tvungen. Jag satt i över en timme med telefonen i handen för att våga trycka på "ring"-knappen. Ja, på riktigt. När jag sedan placerades i kö var jag tvungen att intala mig själv att det är dumt att lägga på, att jag måste vänta kvar i kön.

 

Efter läkarbesöket var jag näst intill botad från denna läkarfobi som jag har haft i flera år (men ack, det finns fortfarande kvar lite av den). Det började i slutet av högstadiet eller början av gymnasiet och har hela tiden eskalerat in absurdum. Men efter detta läkarbesök var det inte alls samma sak längre.

 

Det var som om någon hade lyft bort en tung börda från mitt bröst. Jag kände att nästa gång jag måste till läkaren så kommer jag inte alls ha samma problem. Jag kommer att våga ringa till sjukvårdsrådgivningen/vårdcentralen, utan att vara det minsta rädd.

 

Så nu undrar ni säkert vad det var som var så speciellt med denna läkare. Jo, hon tog väldigt väl hand om mig och hon var noga med att lyssna på mig och förklara för mig vad hon skulle göra innan hon gjorde det. Precis som jag alltid har tyckt att en läkare ska vara.

 

Detta var även den allra första gången jag hade en kvinnlig läkare.

 

Så jag tänkte tillbaka på de två sämsta läkarna jag hade för att fundera över varför läkaren jag hade denna gång var så mycket bättre. Det jag kom fram till var att de två sämsta läkarna jag haft inte lyssnade på mig, sa saker som "det här är inte så farligt", viftade bort mina upplevelser som nonsens och de berättade inte vad de skulle göra innan de gjorde det. Med andra ord var de väldigt matcho och stereotypt maskulina. De bättre läkare jag har haft, och framförallt då den allra senaste läkaren jag hade, de var alla omhändertagande på ett helt annat sätt än de två sämsta läkarna jag haft.

 

Så jag började fundera över det här med strukturer i vårt samhälle. Män ska vara matcho och kvinnor ska vara mer omhändertagande. Kan det vara så att det inte finns någon del i läkarutbildningen som handlar om omhändertagande/pedagogik? Eller kanske att det finns kurser om det, men att det läggs för lite vikt på dem? Vilket gör att de flesta manliga läkare hellre följer samhällets normer om hur en man ska vara än att han ser till att patienten mår bra mentalt.

 

Jag blev nästan lite rädd, samt att jag blev extremt arg, när jag insåg att de sämsta läkare jag har haft var stereotypt manliga och de bästa läkare jag haft var mer stereotypt kvinnliga, i sitt sätt att ta hand om mig. Även om det finns en hel del kvinnliga läkare idag så är fortfarande de flesta män, många uppvuxna för ganska många år sedan, på den tiden då det verkligen inte var okej att anses kvinnlig som man. Det gör mig rädd. Samtidigt blev jag arg för att dessa strukturer fortfarande finns och är så tydliga. Det borde verkligen finnas moment i läkarutbildningen där folk måste lära sig att vara mer stereotypt kvinnliga, eftersom kvinnorollen har mycket med just omhändertagande att göra.

 

Jag ska dock säga att jag har inte endast sett manliga läkare som har varit matcho. Jag har också haft kvinnliga sjuksystrar som har varit det (faktum är att jag aldrig ens har sett en sjuksyster som är man). Dessa sjuksystrar antar jag har tagit till sig att vara med stereotypt manliga för att kunna hävda sig eftersom de är både kvinna och sjuksyster på samma gång. Detta på patienternas bekostnad förstås.

 

Ska det behöva vara så här?

 

Ska jag behöva vara rädd för att gå till läkaren bara för att alldeles för många av dem är stereotypt manliga?

 

Nej, verkligen inte. Något behöver göras åt detta. Det borde finnas många fler kursmoment under läkarutbildningen där de ska lära sig att vara omhändertagande och pedagogiska. En läkare ska kunna lyssna på patienten utan att säga saker som "det är inte så farligt", hen vet inte alls hur rädd eller orolig patienten kanske är. En läkare ska också kunna förklara exakt vad hen är på väg att göra och varför. Läkarna ska också behandla alla patienter lika, de ska inte lyssna mindre bara för att patienten verkar fånig med sina krämpor eller vad det nu kan vara.

 

Grundläggande principer tycker jag. Men det är många som inte verkar förstå det. Det värsta är att vissa av dessa har en läkarlegitimation, trots att de borde ta en ordentlig titt på hur de beter sig mot andra människor.

 

 

Har ni tänkt på hur homosexualitet, bisexualitet, transsexualism,asexualitet, pansexualitet, intergenderism, gender fluidity och alla andra olika sexuella läggningar, könsidentiterer, könsuttryck och så vidare, alltid är något att komma ut till?

 

Du är en heterosexuell cisperson till dess att motsatsen är bevisad.

 

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte att det ska vara någon slagt grej att behöva berätta för alla andra att "jag är annorlunda". Jag vill inte att folk aktivt ska kunna ta ställning till om de forfarande tänker acceptera en persons känslor/beteende efter att hen har "kommit ut".

 

Jag vill att alla bara ska få vara sig själva. Det ska vara lika enkelt att säga "Jag är gay" som det för en ciskvinna är att säga "Jag är kvinna". Ingen ska börja ifrågasätta eller få för sig att personen helt plötsligt är mindre värd bara för att hen berättade ett till faktum om sig själv.

 

Jag vill att det ska vara lika naturligt för en homosexuell man att säga "Min pojkvän..." som det är för en heterosexuell man att säga "Min flickvän...".

 

Ingen ska ifrågasätta någon annans val eller icke-val av personlighetsdrag.

 

Allting ska bara vara, ingenting ska behöva bli. Ingen ska någonsin mer behöva "komma ut", uttrycket ska inte finnas.

 

Kan inte bara hela världen hjälpa mig att få bukt med "komma ut"-grejen?

 

 

...om "hen".

 

Låt mig fortsätta att tjata om varför det är ett så bra ord. Låt mig fortsätta berätta om alla dessa personer som försöker att argumentera emot det men som inte ens har analyserat om det finns något problem med ordet.

 

Min analys säger klart och tydligt att det inte finns något problem med ordet. Det är ett användbart ord som inte går att missförstå. Den som missförstår det är bara för korkad för att vilja förstå det. För dum för sitt eget bästa, som en brukar säga.

 

I kursen jag läser just nu så står det "hon/han" och "honom/henne" på varenda jävla papper och föreläsarna säger "hon eller han" och "honom eller henne" minst en gång per föreläsning. Det är en kurs om projektledning och kommunikation, så ja, det är ganska behövligt att använda pronomen istället för att säga "personen" eller "vederbörande" hela tiden. Dock är det ganska störande att de hela tiden måste säga tre ord, "hon",  "eller" och "han", varje gång de istället skulle ha sagt "personen" eller något liknande. Tänk vad mycket enklare livet hade varit om vi bara kunde använda "hen". Alltså, vår kurhandledning hade ju nästan varit en hel A4-sida kortare. (Ja, jag överdriver, men den hade varit ganska många rader kortare åtminstone.)

 

Här om dagen använde en vän till mig ordet "hen", helt oprovocerat och helt utan att jag hade använt det tidigare i konversationen. Till och med helt utan att hen visste att jag förespråkar ordet.

 

"Det hade inte med att hen gjorde..." sa min vän. Helt utan att ens stanna upp vid ordet, fundera lite, pressa fram det eller någonting. Bara precis så som det ska användas. Konversationen handlade om en tredje person som ingen av oss visste vem det var, vi visste ingenting om personen förutom vad hen går för utbildning.

 

Självklart påpekade jag inte att "Å, du sa 'hen'!". Jag sa ingenting om ordvalet, jag tog bara in informationen. Precis som det ska vara. "Hen" ska inte vara någon form av specialare, det ska vara en naturlig del av vårt språk.

 

I förra veckan drabbades jag dock av två "hen"-motståndare. Den ena använde sig av härskartekniker och försökte förminska alla i sammanhanget som försökte argumenter för att "hen" är ett bra ord. Den andra påstod att det fick hen att tänka på transvestiter. Åh nej, stora fasa! Transvestiter! Alltså, på riktigt, bara så urbota dumt att påstå att det får en att tänka på transvestiter. Det är ungefär lika dumt som om jag skulle säga att jag inte tycker om ordet "gul" för att det får mig att tänka på påskliljor. Åh nej, stora fasa! PÅSKLILJOR!

 

Om jag nu inte vet ifall jag och en vän pratar om en gröngul färg eller rödgul färg, på något, då kan jag faktiskt säga att färgen är gul. På samma sätt kan jag använda ordet "hen" om en person om jag inte vet ifall det är en "hon" eller en "han". Skit samma om jag har något emot påskliljor, eller kanske ännu värre, att jag har något emot andra människor (vilket ju transvestiter är, ifall någon ignorant typ skulle ha missat det), det är fortfarande ett ord som ger oss en uppfattning om vad det är som snackas om.

 

"Ser du personen där borta? Hen i den mörkblå jackan."

"Ja, jag ser hen."

 

Det är en mycket trevligare konversation än:

 

"Ser du personen där borta? Han i den mörkblå jackan."

"Det är en kvinna."

 

Plötsligt blev personens kön ett störande moment i konversationen och fokus flyttas från att det är en person som har mörkblå jacka på sig till om det är en kvinna eller man. Vi behöver kanske inte veta vilket kön personen vi pratar om har, ännu mindre diskutera det, huvudsyftet var att förstå att vi pratar om rätt person. Alltså personen med den mörkblå jackan.

 

 

I och med att min blogg fyllde två år så gjorde jag ett inlägg där jag frågade vem du är och vem jag är.

 

Nu tänkte jag, utifrån de svar jag fick, berätta lite om mig själv.

 

Jag bor i Uppsala och är född här. Har bott i Uppsala kommun i hela mitt liv även om jag inte har bott inne i Uppsala så länge. Jag är 22 år och studerar på universitetet, där läser jag ett bioteknisk utbildning.

 

Jag har en partner, alltså en person som jag har en kärleksrelation med, men vi bor inte tillsammans. Jag bor i en lägenhet som är stilren men stökig. Eller okej, där ljög jag, den är nystädad. Men snart är den nog stökig igen, brukar kunna bli så. Stilrenheten går i en klassisk stil, mycket mörkbrunt av trä.

 

Mer än så fick ni inte veta, för ni skrev inte om så mycket mer än så. Dock måste jag säga att det var spännande att se hur mycket ni har lyckats snappa upp under två år då jag har försökt att vara ganska anonym.

 

Jag har funderat på att göra bloggen mer personlig, för jag tror att det ger flera läsare. Dock vet jag inte riktigt hur det ska gå till i kombination med att jag vill fortsätta vara så anonym som jag hittills har varit. Men vi får se vad min idé utvecklas till.

 

 

Nu har de valt en ny påve. En vit snubbe på 76 år som kommer från Argentina.

 

Med hans 265 föregångare känns det väldigt gjort med en vit gammal gubbe. Har aldrig varit någon svart påve, ännu mindre någon kvinnlig påve. Att den nya påven är från Amerika är dock något nytt. Därifrån ska det tydligen aldrig ha varit någon påve förut.

 

Katolska kyrkan, som har jungfru Maria som sin allra största och viktigaste person, de har en urkass syn på kvinnor. Vi får väl se vad den nya påven har för åsikter, förhoppningsvis är han vettig.

 

Någon kvinnlig påve kommer vi dock inte att få inom vår livstid, det är jag ganska säker på, men en mörkhyad påve är inte alls omöjligt. Flera av kardinalerna som är just nu är mörka. Finns ingen kvinnlig kardinal ännu. Inte fören det finns minst en kvinnlig kardinal kommer det finnas möjlighet till en kvinnlig påve.

 

Den 266:e påven, en vit gammal man, med skillnaden mot sina föregångare att han kommer från Amerika istället för Europa, Asien eller Afrika. Det är ett framsteg, om än litet. Ett litet steg för kardinalerna, kanske ett stort steg för den katolska kyrkan.

 

 

Så sa ropade två barn till mig genom ett öppet fönster.

 

 

 

Jag var på väg hem, jag var på väg bort ifrån den byggnad som barnen var i. Från en av lägenheterna i byggnaden ropade de ut genom fönstret till mig att jag var fulast i hela världen. Jag såg mig omkring, ingen annan i närheten, det var verkligen mig de ropade till.

 

Om jag inte hade varit på väg bort från byggnaden eller om jag inte hade varit så pass lång ifrån att jag hade behövt gå tillbaka en bit så hade jag läxat upp dessa två ungar. Hade jag börjat gå tillbaka så hade de dragit igen fönstret och gömt sig, det är jag säker på, så det kändes inte som någon idé att gå tillbaka ens en bit. Dessutom blev jag rätt paff, inte direkt något jag brukar gå och vara beredd på.

 

Det är inte okej att två barn, båda under 10 år (uppskattar jag), ropar till någon att hen är ful. Ännu mindre okej att de faktiskt vet vad ordet "ful" betyder. Vem har lärt dem det och varför har de lärt sig att de kan använda det som en förolämpning?

 

Hade verkligen god lust att läxa upp dem, samt eventuellt snacka med deras vårdnadshavare. Och samhället skulle också behöva sig en omgång. Det är inte okej någonstans i min värld att så unga personer tror att utseende är så viktigt. Inte okej. Någonstans.

 

 

I lilla aktuellt ikväll hade de temat "killar och tjejer", kolla på avsnittet, det är bra.

 

 

För ett år sedan hamnade jag i en konflikt för att jag skrev på facebook att jag tycker det är konstigt och smått taskigt att gratulera kvinnor på internationella kvinnodagen. Idag har jättemånga skrivit liknande statusuppdateringar som den jag gjorde förra året, skillnaden är att många fler verkar hålla med i år. Sjukt bra tycker jag, vi är på väg åt rätt håll.

 

Förutom det så har jag idag sett en manifestation och lyssnat på Nanna Johansson på P3.

 

 

Det börjar ta hus i helvetet på facebook och youtube just nu. Alla lägger upp misogyna saker som ger mig hjärnblödning. De flesta av dessa bilder, statusuppdateringar och klipp kommer upp för att det är internationella kvinnodagen imorgon.

 

Jag trodde att kvinnodagen var för att främja jämställdheten, inte hämma den. Tydligen har mer än halva världen fått det hela om bakfoten.

 

Så just nu känner jag spontant att jag skulle vilja avskaffa den internationella kvinnodagen bara för att jag ska slippa ha hjärnblödning på grund av alla misogyna (och homofoba) idioter som tror att de är roliga.

 

Nu ska jag gå och andas i en påse och räkna till tio.

 

 

 

 

Spännande rubrik, inte sant? Tycker att den låter hemskt ointressant faktiskt. Men jag hoppas att inlägget är mer spännande än rubriken.

 

I alla fall, jag vet inte om ni har snappat upp det någon gång under mitt bloggande, men jag rakar armhålorna. Det är det enda kroppshåret* jag avlägsnar.

 

Varför?

 

Varför har jag just valt att armhålehåret ska bort? Varför inte benhåret? Armhåret? Könshåret? Maghåret? Brösthåret?

 

En enkel anledning är att båda mina föräldrar har rakat armhålorna åtminstone så länge jag har funnits. Jag växte upp med två vuxna personer (även om det var separat) som aldrig hade något armhålshår. Jag trodde länge att det skulle vara så. Till den dagen då jag började få hår under armarna. Först då insåg jag att flera i min klass också hade hår under armarna. Först då insåg jag att minst hälften av dem tog bort sitt hår under armarna. Först då insåg jag att båda mina föräldrar tog bort sitt hår under armarna. De valde aktivt att ta bort det, de hade inte hårfria armhålor automatiskt. Jag ville nu också ta bort armhålehåret.

 

Jag har aldrig haft någon speciellt bra relation med någon av mina föräldrar. Så, jag tyckte det kändes riktigt jobbigt att behöva prata med dem om att jag ville ta bort håret under armarna. Under hela min uppväxt har jag haft svårt att prata med dem om sådant som har med förändringar av mig själva att göra. Så jag har i princip bara gjort dem, smugit med dem, till dess att någon av mina föräldrar lagt märke till förändringen. Fast, jag kunde ju inte själv gå och köpa rakhyvlar, det var jag för ung för att göra. Så jag ansade ett tag genom att klippa med en sax, men bara när jag skulle ha sådana kläder att armhålehåret kunde synas, som badkläder till exempel, annars lät jag armhålehåret vara. Jag tror att det tog ett helt år innan jag vågade prata med min ena förälder om att jag ville ta bort mitt armhålehår. Det var inga problem, hen verkade tycka att det var lite kul och ville mer än gärna hjälpa mig och köpa rakprodukter till mig.

 

Sen den dagen har jag rakat mina armhålor. Sen den dagen har jag även testat att ansa håret på andra ställen på kroppen. Jag testade att raka benen, könshåret, maghåret och brösthåret. Armhåret har jag dock aldrig rört. Gällande benen så skulle jag knappast kunna bry mig mindre, så de får idag förbli håriga. Maghåret och brösthåret skulle heller knappast bry mig mindre, så det får sitta kvar. Könshåret får också sitta där det sitter, det kliade att ta bort det, även om jag aldrig tog bort allt. Det skulle aldrig falla mig in att ta bort allt könshår.

 

Men vad är det då för speciellt med armhålehåret? Varför är det så viktigt för mig att ta bort det när jag aldrig mer skulle vilja ta bort något annat kroppshår? Jag tror att det delvis beror på att jag växte upp med två föräldrar som aldrig hade armhålehår. Jag tror att det också beror på att det är så sällan vi ser armhålehår. När vi väl ser en armhåla så sitter den med väldigt stor sannolikhet på en kvinna (män har sällan linne) och om den sitter på en kvinna så är det med stor sannolikhet att håret är borttaget.

 

Idag ser jag verkligen inget fel i att folk har armhålehår. Jag har själv sparat ut mitt minst tre gånger sedan jag avlägsnade det för första gången. Jag trivs egentligen bäst med att ha lite stubb i armhålorna, så pass lite stubb att det på något sätt ser ut som ett estetiskt val men samtidigt så pass mycket stubb att det inte sticks. Problemet är att det är jobbigt att klippa, så jag rakar av allt en gång i veckan istället.

 

Hur ser era vanor ut kring kroppshår?

 

 

 

Har ni tänkt på att det verkar bli mer och mer accepterat att avbilda fittor i samma veva som det verkar bli mindre och mindre accepterat att avbilda kukar? Jag har en hypotes om vad det beror på.

 

Penisen har väldigt länge varit en maktsymbol. Ni har väl hört det här med kukmätartävlingar, att bilen är en förälngning av mannens penis, att penisen jämförs med svärd och så vidare. Maktsymbol helt enkelt.

 

Vaginan och vulvan har det däremot varit jäkligt mycket hysch-hysch kring under en väldigt lång tid. Så jag tror helt enkelt att de som har blivit osynliggjorda börjar slå tillbaka och vill göra fittan till en maktsymbol också. För att det inte ska bli en kamp om vem som har mest makt med sin maktsymbol så måste samtidigt kukens stolthet tonas ned en del.

 

En vän till mig sa för ett tag sedan (inte helt ordagrannt, men samma andemening) "Varför ska det vara så himla okej att rita fittor, men så fort någon ens nämner ordet kuk så försöker folk tysta ned en?". Jag tror att det har mycket att göra med i vilka sällskap någon befinner sig, men jag har också reagerat över det här.

 

Detta är vad jag tror är på gång: Vi är på väg mot ett samhälle där kuken och fittan kommer att vara lika okej att avbilda och lika okej att snacka om. På vägen dit måste fittan ta igen den makt som den har förlorat jämte kuken. För att göra det utan att kuken får ännu mer makt (det blir en slags kapplöpning) så måste folk helt enkelt tycka att det är mindre okej att avbilda och snacka om kuken i förhållande till vad det tidigare har varit. Svårare än så är det nog inte, jag tror faktiskt att folk har fått för sig att det har gjort en totalomvändning. Men jag tror att det inte är en totalomvändning, bara ett resultat på att fittan ska bli mer okej att avbilda och snacka om.

 

 

Det är mycket som händer i mitt liv just nu, många bomber att släppa för mina föräldrar och många stora saker som händer rent allmänt (som till exempel att jag började med mitt kandidarbete idag). Så, jag ber om ursäkt för att jag inte skriver så ofta.

 

Jag har dock flera saker som jag vill skriva om, så ska bara få en stund över då jag kan tänka på annat än allt det som tynger mig just nu.