Intersexorwhat

 

"Är det sant att alla skriker i Flogsta varje kväll klockan tio?"

 

Det är en fråga som har ställts till mig många gånger, både innan och under min studietid.

 

Jag kommer från Uppsala, jag borde ha hört talas om det tidigare. När jag för första gången hörde talas om det så gick jag i gymnasiet. Inte fören jag var hos en vän, ett tag senare, i ett av höghusen i Flogsta så förstod jag att det var sant.

 

Varje kväll klockan 22 öppnar studenterna fönstrena och skriker. De skriker ut sina känslor. Sin ångest. Sin rädsla. Sin ilska. Vad det nu må vara som tynger dem.

 

Flogsta är en inte så jättestor stadsdel i Uppsala, det finns ett Ica, en hel hög med pizzerior och någon enstaka annan liten butik eller kiosk. Majoriteten av de som bor i Flogsta är studenter. Det finns några villor, sedan finns "låghusen" (även kallat "Hamberg") och "höghusen" (och ibland räknas även "Majklockan" (några andra höghus) in i Flogsta, fast jag skulle säga att det är tveksamt om det egentligen ligger i Flogsta). Det är höghusen som är ångestfyllda att bo i. När jag började studera så sa jag att jag aldrig skulle bo i höghusen. Aldrig. Nu efter att ha bott i låghusen ett tag så börjar jag förstå varför.

 

Varje kväll klockan 22 kommer ett märkligt, ganska avlägset, sorlliknande ljud från höghusen. Ibland stannar jag upp och funderar "Vad är det som låter?" andra gånger förstår jag direkt "Flogstavrålet..."

 

För tre år sedan, när jag började studera, så förstod jag inte riktigt varför jag aldrig skulle bo i höghusen. Jag bara visste att jag inte borde göra det. Jag ville inte bo i en korridor och dela kök med 12-14 andra. Jag ville heller inte bo i ett rum på blott 12 kvadratmeter med en helt oproportionelig hyra.

 

Men att jag inte ville bo där på grund av all den ångest och osämja som hänger i luften, det trodde jag inte.

 

Bra att veta är att alla korridorer inte är hemska, det finns de som är bra och några kan ha riktig tur. Men när så många personer med helt olika bakgrund hamnar på samma ställe för att klara av att dela på ett kök, ja då är det inte så konstigt att det blir problem.

 

Med detta sagt vill jag att ni ser denna korta dokumentär, på 18 minuter, om Flogstavrålet.

 

avgudar samma artist som du

 

 

 

Vad gillar du för musik?
Allt möjligt, men framförallt hårdrock och klassiskt. Några favoriter är Emilie Autumn, Wolfgang Amadeus Mozart, Amanda Palmer, Cali och Pink.

Det skulle vara spännande att läsa om dina tankar kring jobb/arbetsmarknadspolitiken eller jobb/kön/feminism typ
Jag tycker att det är viktigt att alla ska få lika stor chans till ett visst jobb, oavsett kön, sexualitet, etnicitet och så vidare. Meriterna är det viktigaste, och det gäller att titta extra noga på de som är lågt representerade, för det händer att de som ska anställa någon stoppar in den jobbsökande i ett fack, oavsett deras meriter. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om kvotering, det beror på vilken typ av kvotering det gäller. Om det är i syftet att uppfylla en kvot så gillar jag det inte, men om det är i syftet att få in fler från underrepresenterade grupper så tycker jag att det är en bra och enkel lösning på ett problem. Att jag inte gillar det när det gäller att uppfylla en kvot är för att det jag har sett av det är att de som ska anställa får i uppdrag att anställa just kvinnor, eller just mörkhyade, eller vad det nu kan vara. Om det är i syftet att få in fler underrepresenterade så brukar det i första hand vara meriterna som gäller, precis som det ska vara.

Hur och när började du intressera dig för feminism och jämställdhet?
Det var någon gång i högstadiet som det gick upp för mig att om en kvinna och en man har samma utbildning och samma yrke så tjänar ändå kvinnan nästan alltid sämre. Jag började diskutera detta med en vän, som höll med mig om att det var riktigt konstigt och orättvist mot kvinnor. På den vägen är det.

Hur och när började du intressera dig för HBTQ-frågor?
Första gången jag hörde talas om något som hade med HBTQ att göra var i lågstadiet eller förskolan (förskolan för mig är alltså det som nu för tiden kallas förskoleklass), det var när någon person kallade en annan person för bög och jag undrade vad det innebar. Vidare berättade en vän för mig att hen gillade både killar och tjejer, samt att jag började fundera på om inte jag också kanske kunde göra det. I mellanstadiet var jag dock emot homosexuella, för jag hade lärt mig att jag borde vara emot dem, även om jag inte förstod varför. Till en dag (också i mellanstadiet) när jag såg en dokumentär om intersexuella och insåg att det inte alltid är så himla lätt att veta vad folk har för kön, vilket gör att det borde vara okej att gilla vilka en vill oavsett kön. Det var dock inte fören i gymnasiet som jag började få lite vettig insikt i HBTQ och inte fören efter gymnasiet som jag faktiskt insåg att det inte bara gäller några fåtal personer utan att ganska många på något vis är HBTQ. Om ni vill veta ännu mer om hur jag började intressera mig för HBTQ-frågor så kan ni läsa detta inlägg.

Brukar du gå på Pride? Har du gått med i paraden? Varför/varför inte?
Jag har inte gått på Pride eller i paraden. Detta beror helt enkelt på att jag alltid har lyckats boka in något annat samtidigt som Pride är (till exempel för två år sedan var jag på en fyrdagars kurs samtidigt som Pride var) och även i år hade jag inte tid. Jag vill dock gå på Pride och på paraden, men det har inte blivit av än så länge helt enkelt. Om de ordnar Pride Uppsala igen så finns det större chans att jag går på det, eftersom jag i sådana fall skulle kunna komma dit mer spontant än när det är i Stockholm.

Vad är ditt drömyrke? Varför?
Jag vet inte riktigt, faktiskt. Jag vill forska på bakterier, medicin eller något liknande. För bara några veckor sedan upptäckte de ett nytt virus, som inte är farligt för människan, och som tydligen är en levande organism (virus har tidigare inte setts på som levande organismer eftersom de inte kan kopiera sitt genetiska material, de har mer setts som ickelevande parasiter), det är något jag skulle vilja titta närmare på. Jag skulle också vilja forska på kromosomrubbningar och skulle vilja jämföra med hur det ser ut hos djur (eftersom alla djur har olika många kromosomer). Men innan jag går in på forskarlinjen så vill jag arbeta på ett stort lab, till exempel GE Healthcare. Jag vill dock inte arbeta på Q-MED (som också är stort + lab), för jag tycker att de har konstiga värderingar där. De tillverkar bland annat botox och skaparen av företaget har uttalat sig om att det var jättejobbigt när hen började marknadsföra botox eftersom ”svenska kvinnor inte brydde sig om utseende på 90-talet”, så hen var ”tvungen att åka till Frankrike”. (Läs mer om Q-MED i detta inlägg, observera att det är två år sedan jag skrev detta inlägg, så det ser lite annorlunda ut mot de inlägg jag skriver nu för tiden, tycker i alla fall jag.)

Är det viktigt att de du umgås med har ungefär samma åsikter och tankar som du eller umgås du gärna med personer med motsatta åsikter?
Jag tycker att det är trevligare att umgås med personer som har ungefär samma tankar och värderingar som jag, men jag har inget problem med att umgås med andra. Dock brukar jag försöka att låta bli att komma in på sådant som kan göra mig upprörd om jag vet att en eller flera personer, i mitt sällskap just då, inte håller med mig. Om vi ändå kommer in på något där andra inte håller med mig så brukar jag ta några djupa andetag för att förbereda mig för debatt.

Hur ställer du dig till en legalisering av cannabis?
Jag tycker att cannabis ska vara olagligt. Jag tycker även att tobak ska vara olagligt. Detta eftersom de vanligaste formerna för att konsumera både cannabis och tobak är genom rökning. Folk röker på allmänna platser och jag vill inte andas in något sådant. Jag mår redan skitdåligt om någon röker tobak i närheten av mig (får kvävningskänslor), och jag gissar att det knappast skulle bli bättre om folk började röka även cannabis i närheten av mig. Rökning skadar folk i din omgivning på ett direkt sätt, till skillnad mot till exempel alkohol som skadar indirekt när folk blir fulla och gör dumma saker. Du skulle aldrig tvinga en vegetarian att äta kött, men att tvinga en ickerökare till passiv rökning gör de flesta rökare. Det hjälper heller inte att säga åt rökare att gå en bit bort, då tycker de att jag ska flytta mig istället för att det är jag som stör mig. Men jag anser att det är den personen som har gjort valet att röka som borde ta hänsyn till alla andra. En del blir faktiskt sjuka av rök.

Hur var du för 10 år sedan?
För tio år sedan var jag 12 år gammal. Då gick jag trean på en skola och sedan bytte jag skola till jag började fyran. Detta för att skolan jag gick på bara hade till klass tre. Mina dåvarande bästa vänner hade båda bytt skola tidigare, den ena redan efter förskolan och den andra när hen gick ut trean året innan. Den nya skolan jag kom till fick jag väldigt snart nya vänner i. Det var en stor förändring, vi hade varit jättefå i min klass i lågstadiet, nu var vi 36 stycken, så det blev ju lättare att hitta nya vänner. I den här åldern började jag gilla hästar, men jag skämdes lite för att göra det faktiskt, trots att några av mina nya vänner gillade hästar också. Det var också någon gång kring denna ålder som jag såg den där dokumentären om intersexuella som jag nämnt. I den här åldern var jag även väldigt stereotypt klädd, mest för att mina föräldrar verkade tycka att det var en bra idé.

 

Jag har aldrig varit något jättefan av Lady Gaga, även om jag tycker att hon är rätt spännande och oftast rätt kreativ också (även köttdräkten var ju ganska kreativ trots att jag tycker att det var väldigt onödigt, men inte så mycket värre än att klä sig i päls egentligen...).

 

I alla fall, jag har blivit helt kär i hennes nya låt, Applause. Vet inte riktigt varför, men jag tror att det är för att den känns lite annorlunda på något vis, den känns nästan lite industrial. Vad tycker ni om den?

 

Här är en länk till låten på Spotify.

 

 

Hej!

 

Nu är det så att jag har väldigt dåligt med inspiration till att skriva här. Började på mitt jobb i måndags och där sitter jag framför en datorskärm hela dagarna, så jag orkar liksom inte starta datorn för att blogga om något sedan när jag kommit hem. Plus att jag inte vet vad jag ska skriva om riktigt.

 

Det jag gör om kvällarna är att kolla på filmer eller serier, för jag har lyckats göra en lång vill se-lista med filmer och serier. Jag varierar från dag till dag med vad jag tittar på, om det är en film eller någon serie. De serier jag tittar på just nu är Doctor Who och Buffy the Vampire Slayer. Buffy är rätt kul, men jäklar vilka 90-talskläder, nostalgi på hög nivå för mig som är född 91, haha.

 

Förutom detta så har jag fått lite inspiration att skriva på en bok som jag började skriva på för sådär två år sedan, men som har funnits som en tanke hos mig redan sedan mellan- eller högstadiet. Det går framåt med den.

 

Med detta sagt så vill jag uppmuntra er att ställa frågor i min frågestund. Har fått några frågor, men är inte nöjd ännu, eftersom jag ändå inte har något att skriva om här just nu :P

 

Jag ska bli bättre på att uppdatera min facebooksida. Men då ska ni också bli bättre på att gilla den ;)

 

 

Jag vill svara på frågor, det är kul att svara på frågor. Och jag vill förstås att ni ska få veta saker om mig som ni sitter och funderar över. Så nu vill jag att ni ställer era frågor till mig. Jag svarar på allt. Ni behöver inte ställa frågor om just mig, om det är något annat ni funderar över som ni tror att jag kan svara på så svarar jag gärna på det också. Bara ni ställer frågor. För nu vill jag svara på frågor :)

 

 

Ni vet efter en sådan där lång krävande dag, mestadels fysiskt krävande denna gång, och så är du sådär extremt slutkörd och vill bara dö framför datorn och slösurfa, eller ännu hellre dö framför en bra film.

 

Men... så råkar du av någon anledning hamna i en Flashback-tråd som är fullkomligt fylld av troll.

 

Jag vill bara skjuta någon. Vilka jävla spån det finns i den här världen alltså, jag orkar inte. Idag orkar jag inte.

 

Ska nog ta och lyssna på lite sådant här på högsta volym nu.

 

Vi ses.

 

 

Det var länge sedan!

 

Håller på att flytta och har börjat på ett nytt jobb. Så massa saker händer runt om mig just nu. Kommer inte att plugga i höst, tar ett uppehåll för att jobba, i ett års tid. Behövs verkligen, jag tog aldrig något uppehåll mellan gymnasiet och universitetet, så jag är ganska trött på att studera.

 

Förutom detta så har jag börjat kolla på Doctor Who, jag har fått för mig att jag ska titta på alla 26+8 säsonger inklusive filmen och specialavsnitten, och så har jag börjat läsa en tjock bok. Som jag sagt förut så läser jag långsamt, så boken är ett projekt i sig.

 

Och just nu håller jag på att lägga grejer i en låda som ska flytta med mig.

 

Förutom detta är jag på jakt efter en ny dator och är ute i datorjungeln. Det finns så många datorer och jag trodde till slut att jag visste vad jag ville ha, så gick jag till en affär och klämde på den dator jag var intresserad av. Men så råkade jag se datorn som stod uppställd bredvid och tyckte den var mycket finare. Bättre processor och grejer, men dock dubbelt så högt pris.

 

Så, nu vet ni varför jag inte har skrivit på några dagar och kanske inte skriver på några dagar framöver. Jag har helt enkelt mycket att göra.

 

 

Hur ska jag göra för att ni ska börja kommentera lite mer frekvent?

 

Jag ser ju att ni läser min blogg, eller åtminstone att ni är inne på den. Igår var ni 26 stycken som var in här, och i genomsnitt var ni inne ungefär 1,62 gånger per person. Det betyder att mer än hälften av er var inne två gånger på min blogg igår.

 

Det är mer än 10 personer som är in på min blogg, varje dag. Och med "mer än" menar jag verkligen "mer än", det är oftast närmare 30 än 10.

 

Men var är ni? Jag ser er inte förutom i min statistik över hur många gånger bloggen är besökt. I kommentarsfältet är det oftast tomt, oavsett om jag skriver ett långt eller kort inlägg, eller om jag bara lägger upp en länk, bild eller ett klipp.

 

Jag vill ha mer återkoppling från er. Är det jag skriver bra? Spännande? Tråkigt? Överflödigt? Vad vill ni att jag skriver mer om och vad vill ni att jag skriver mindre om?

 

Från och med nu så lovar jag att alltid svara på era kommentarer, även om de bara består av en smiley.

 

Så, ge mig kommentarer! :3

 

 

En vän: "Är den där tröjan ny?"

Jag: "Nä... Jag hittade den i garderoben"

 

Detta säger rätt mycket om hur jag är när det kommer till kläder. Jag äger mer än vad jag använder, men det är inget fel på det jag inte använder. Jag är bara lat, och har samma kläder på mig dag ut och dag in.

 

 

Jag vet inte hur ni fungerar när det kommer till musik, men jag har upptäckt ett intressant fenomen med när jag är på dåligt humör och den musik jag lyssnar på.

 

För att bli på bättre humör måste jag lyssna på deprimerande, djup, tung och hemsk musik. Det spelar egentligen inte någon roll på vilket vis jag är på dåligt humör, men det är alltid den här typen av musik som får mig på bättre humör. Jag mår illa av glad musik när jag är på dåligt humör.

 

Jag är knappast ensam om detta. Jag är inte heller som precis alla andra när det gäller detta. Jag tror att det finns de som mår bättre av tung musik, de som mår bättre av glad musik, de som mår bättre av både tung och glad musik och de som inte mår bättre av musik alls. Lite som kön alltså. Allt är inte svar och vitt.

 

Så, nu vet du hur jag fungerar. Hur fungerar du?

 

Här kommer ett urval av musik som jag tycker är upplyftande.

 

 

 

 

Vive le mode mineur!

 

Ett barn, på runt 10 år (lita inte på att jag satte åldern rätt, jag ser knappt skillnad mellan en 5-åring och en 12-åring), kommer fram till mig när jag står och kollar på en vara i affären.

 

Barnet: "Heeeej"

Jag: "Hej"

Barnet: "Har du en Iphone?"

Jag: "Nej"

Barnet: "Vad synd. För annars hade du fått... denhär!" *håller upp en sådan där plastboll med en leksam inuti, alltså en sådan som går att få i en sån där apparat du stoppar en femma i*

Jag: "Jaha, okej"

(Jag inombords: "WTF? Hade barnet tänkt ge det som belöning till någon med en Iphone eller hade barnet tänkt byta till sig en Iphone med den?")

 

Barn alltså. Ibland förundras jag över dem.

 

 

 

Vissa dagar vill jag bara skita i allt. Jag vill skita i vad folk tycker och tänker om mig och mitt utseende. Jag vill skita i att jag inte följer normer och stereotyper. Jag vill skita i att folk kan se bilder av mig på sociala medier, och därmed skita i vad folk skulle tycka om jag hade en bild som är lite annorlunda eller provocerande. Jag vill skita i om jag provocerar folk. Jag vill skita i allt.

 

Vissa dagar vågar jag ingenting. Vissa dagar vågar jag inte böja mig en millimeter från vad folk tycker och tänker om mig och mitt utseende. Jag vågar inte göra annat än följa normer och stereotyper. Jag vågar inte lägga upp en nya bilder av mig på sociala medier, eftersom folk kan tycka att min bild är lite annolunda eller provocerande. Jag vågar inte provocera folk. Jag vågar ingenting.

 

 

Jag har alltid älskat böcker, men jag har aldrig varit i närheten av att vara en bokmal. "Varför då?", kanske ni undrar. Det finns en väldigt enkel förklaring på detta: Jag läser långsamt.

 

Jag har alltid läst långsamt och jag har försökt att träna upp det, men Det Går Inte.

 

Jag kan erkänna att jag läser snabbare idag än vad jag gjorde i gymnasiet. Jag kan erkänna att jag läste snabbare i gymnasiet än vad jag gjorde i högstadiet. Jag kan erkänna att jag läste snabbare i högstadiet än vad jag gjorde i mellanstadiet. Jag kan erkänna att jag läste snabbare i mellanstadiet än vad jag gjorde i lågstadiet. Men jag har alltid varit en av de som har läst långsammast i min omgivning. Oavsett om jag gick i lågstadiet eller gymnasiet så verkade jag vara en av de långsammaste i klassen.

 

Jag har ingen form av dyslexi, jag kan läsa ord utan att blanda ihop dem med andra ord och jag kan enkelt bokstavera ord. Dessutom har jag väldigt enkelt för språk. Trots detta så läser jag extremt långsamt, för min ålder.

 

Det här är något som jag har försökt att dölja. Till exempel minns jag i gymnasiet när vi på engelskan skulle läsa en bok, hemma. Jag läste och läste, men jag hade aldrig hunnit läsa så långt som jag borde när jag inte längre hade tid att läsa (var ju tvungen att hinna äta, sova och sådant, samt att jag var schemalagd hela dagarna). Så jag gjorde helt enkelt så att jag läste halva boken. Sen hoppade jag över alla kapitel utom det sista och så läste jag det. Sen slog jag upp en sida någonstans efter halva boken och innan det sista kapitlet och valde ut ett citat som lät snyggt. Det fungerade för diskussionerna i skolan om boken. Sedan gjorde jag likadant med flera andra böcker. Detta gjorde dock att jag inte hade läst hela boken och egentligen kanske inte hängde med på vad den handlade om. Men i en skolmiljö var det en fungerande metod för att lösa uppgiften "diskutera den här boken".

 

För mig har det i princip alltid varit så att projektet "läsa den här boken" har fått vara ett sommarprojekt, när det har varit en bok som jag valt själv att jag vill läsa. Jag älskar egentligen att läsa, det är därför jag idag ägnar mycket tid åt att läsa andras bloggar. Men jag har aldrig haft ordentligt med tid att läsa böcker, just för att jag läser så extremt långsamt.

 

Jag tycker själv att det här är jättetrist, för jag tycker att böcker över lag är mer innehållsrika än vad filmer är. Framförallt eftersom det i böcker oftare är läsaren själv som bestämmer hur saker kan tolkas. I filmer får vi inte alls lika stort tolkningsutrymme. I böcker är allt möjligt, i film måste effekter användas för att ens komma i närheten av samma nivå av möjlighet.

 

Så, trots att jag älskar böcker så mycket, vad är det som gör att jag inte kan läsa snabbare? Jag tror att det framförallt handlar om att jag har väldigt svårt att processa information snabbt. Det händer att jag bara behöver läsa en mening en gång för att förstå den, men i många fall kan jag behöva läsa samma mening kanske sju gånger för att förstå vad det är jag precis har läst. Jag har visserligen blivit bättre på det här sedan jag började läsa väldigt mycket bloggar, men det händer fortfarande att jag fastnar på vissa meningar och läser dem om och om igen för att min hjärna ska hinna processa meningen innan jag kan gå vidare till nästa mening. Detta gäller alltså bara meningar som jag inser är viktiga, en oviktig mening brukar bara flyga förbi utan att jag tar upp någon information från den fören hjärnan har hunnit processa den en stund senare.

 

Så, mitt problem är egentligen inte att jag skulle ha någon slags förakt mot böcker, som så många verkar tro när en inte läser. Det handlar helt enkelt om att jag inte läser tillräckligt snabbt för att hinna lägga tid på läsning, trots att jag vill läsa.

 

Så, jag har en hel del böcker på hög. Böcker som jag vill läsa. Några som jag vill läsa om. Förra sommaren var jag helt ledig, då läste jag Harry Potter and the Chamber of Secrets och Harry Potter and the Prisoner from Azkaban. Det var så mycket jag hann läsa på en hel sommar. Denna sommars stora projekt blir att ta sig igenom the Goblet of Fire, som är betydligt tjockare än sina föregångare.

 

Ärligt talat så önskar jag att jag hade mer tid att läsa. Efter sommaren planerar jag att försöka läsa nästa bok i Harry Potter-serien, vilken är ännu lite tjockare än sina föregångare. Vi får väl se hur det går, för ja, jag ska alltså jobba i höst, inte plugga. Så jag tror att jag kommer ha mer tid till att läsa än vad jag har haft under studietiden, eller åtminstone hoppas jag att jag har det. Pausen från studierna är bara ett år, så jag får se till att läsa snabbt om jag ska hinna alla böckerna som ligger på hög.

 

 

Jag är en sån där person som aldrig var allergisk mot någonting. Jag kunde äta vad som helst och kunde vara ute hela våren.

 

Men nu på senare tid verkar något ha hänt. Bland annat känner jag att det kliar i munnen av vissa frukter och några andra frukter får jag ont i magen av.

 

Dessutom kliar mina ögon, just nu, så att jag håller på att bli tokig. Har varit så i några dagar nu och innan dess var det näsan som kliade. Jag är helt säker på att det inte är en förkylning, känns inte riktigt som en förkylning.

 

Blir tokig. Sluta klia ögon!

 

 

Ni vet känslan av att vara rastlös men samtidigt inte palla göra något.

 

För mig går det i perioder när jag känner så, men det är alltså ett ganska vanligt fenomen för mig. Känner så just nu. Vill ut och springa och hoppa runt som en tok, samtidigt som jag inte pallar röra mig ut fläcken. Känner mig så himla rastlös, men klarar inte av att bota det.

 

Hände mig en gång mitt i natten, en natt då i vintras då jag skulle upp astidigt dagen efter. Den gången lyckades jag dock bota det, klättrade så mycket på väggarna att jag kom på den smarta idén att gå ut och klättra på saker istället, trots att jag egentligen inte hade ork eller lust att göra så. Bland annat klättrade jag upp på en hög sten och kollade på utsikten. Klättrade även upp på en mur för att se vad som fanns på andra sidan. Funkade bra som botemedel.

 

Men nu är det alltså i den fasen att jag inte kan bota rastlösheten. Det är så störande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Speciellt jobbigt är det att jag har sträckt benet så att det gör ont att ens gå, det gör ju knappast saken bättre. Men alltså, det är inte bara att jag inte kan bota rastlösheten rent fysiskt. Det är någon slags ovilja till att göra något som ligger och gnager, och säger åt mig att slöa.

 

Blir tokig på mig själv.

 

Brukar ni också känna så här?

 

 

Om någon skulle fråga mig ifall jag känner mig mest feminin eller maskulin så skulle jag inte kunna svara. Jag känner mig varken feminin eller maskulin. Visst, min stil kan tolkas som om jag vore det ena av det. Men det betyder inte att Jag förknippar mig med det ordet.

 

Jag vill inte att folk ska tycka att jag är mer av det ena könet bara för att jag bär ett visst plagg. Plagg har inte kön, i min värld. Jag har ett biologiskt kön. Jag har ett socialt kön. Jag har ett juridiskt kön. Men mina kläder har inget kön.

 

Så om någon skulle påstå att jag klär mig feminint eller maskulint så skulle jag ungefär ge hen en blick som om hen vore från en annan planet. Ja, i alla fall så skulle väl den personen inte komma från samma värld som jag, skulle jag tycka.

 

Om vi en dag får ett tredje juridiskt kön så skulle jag nog kunna tänka mig att byta till det. Inte för att jag inte känner mig som det juridiska kön jag har just nu, utan snarare för att alla andra skulle få sig en tankeställare och för att jag egentligen inte känner något behov av att ha det juridiska kön som jag har idag. För det är inte så att jag liksom Känner Mig som mitt juridiska kön, lika lite som jag känner mig som det andra juridiska könet. Det är mest bara något som står på ett papper och som kanske kan vara till hjälp någon gång när jag söker vård (Vilket skulle kunna vara ett argument för att behålla mit juridiska kön om vi en dag får tre juridiska kön).

 

Däremot känner jag mig både som mitt biologiska kön och som mitt sociala kön (vilket ofta, men inte alltid sammanfaller, för mig, rent känslomässigt). Men jag känner mig varken feminin eller maskulin. Mitt biologiska kön är inte feminint eller maskulint, det är bara liksom att jag ser ut och fungerar på ett visst sätt. Det finns inget feminint eller maskulint i att ha en kropp som fungerar, oavsett kroppens biologiska kön. Mitt sociala kön är heller inte feminint eller maskulint, det bara är, och förändras lite ibland. Det är aldrig så att det är mer feminint vissa dagar och mer maskulint vissa dagar, heller inte mer kvinnligt vissa dagar och mer manligt vissa dagar. Däremot skulle jag kunna säga att det är mer kvinna vissa dagar och mer man vissa dagar.

 

Allt det här handlar om en känsla. Hur jag tycker att det är att vara kvinna eller att vara man. Det handlar inte om feminint och maskulint, kvinnligt och manligt. Det handlar om att vara sig själv.

 

 

Jag (som Intersexorwhat/Inter6orwhat) finns på blogg.se, dayviews, facebook och twitter.

 

På blogg.se är jag aktiv (som ni ser).

 

På dayviews var jag väldigt aktiv, men jag har tröttnat lite eftersom det är svårt att hitta bra bilder att lägga upp hela tiden. Nu är det ett halvår sedan jag senast la upp en bild där...

 

På facebook har jag aldrig varit speciellt aktiv på min sida. Detta framförallt eftersom den är kopplad till mitt personliga konto och jag blir alltid så nervös att det går att se vem administratören för sidan är. Fast det går ju inte. Tror jag i alla fall. Hmm... Fast det gör nog inte så mycket. En del som är vän med mig på facebook och följer min blogg lär ju ha kunnat lista ut kopplingen vid det här laget.

 

På twitter skriver jag lite då och då. Typ när jag har något litet att säga eller när någon länkar till någon annans twitterflöde för att den personen har gjort en rolig/konstig/knasig/sexistisk/spännande uppdatering.

 

Men nu undrar jag: Borde jag finnas någon merstans eller borde jag utveckla mitt användande på något av de befintliga konton jag har i olika sociala medier? Om jag borde finnas någon merstans, var skulle det vara?