Intersexorwhat

 

Carina Bergfeldt har skrivit en bra artikel om dödsstraff, ni kan läsa den här. Läs den!

 

Jag kan inte annat än hålla med henne. Jag tycker att dödsstraff är det dummaste som finns, det spelar ingen roll hur illa ett brott är, ingen ska dömas till döden.

 

Och detta handlar inte om att jag på något vis skulle tycka synd om förbrytaren. Det handlar helt enkelt om att det är lika fel att döda någon på det viset som att döda en person på gatan. Om någon mördar och blir dömd till döden så mördar ju även bödeln/bödlarna och då borde hen/de också bli dömd(a) till döden och så mördar deras bödel/bödlar. Och så vidare in i oändligheten. Det är logiskt att alla ska straffas på samma sätt. Det är inte logiskt att den som dödar mördaren ska få komma undan. Kan vi inte döma hela domstolen till döden när vi ändå håller på? Och den som skrev lagen? Och de som röstade igenom att straffet skulle finnas? Och så vidare in i oändligheten.

 

Dödsstraff är helt enkelt det mest ologiska sätt att döma någon på.

 

För att inte tala om hur många som har blivit oskyldigt dömda till dödsstraff. Kul för deras familjer liksom.

 

Och på tal om familjer. Det är ju faktiskt familjerna som straffas, inte den som blir dömd till döden. Den som döms till döden slipper ett vettigt straff för att istället dö och därmed straffas hela hens familj.

 

Kan inte folk försöka börja tänka logiskt. Är det logiskt att döda någon som har dödat någon? Då måste någon döda den som dödat någon som dödat någon. Sen måste den som dödat någon döda den som dödat någon som dödat någon som dödat någon.

 

Äsch, jag orkar inte ens argumentera mot dödsstraff. Det är så dumt att jag inte förstår de som kan argumentera för det.

 

 

Denna sång, som de alltid ska envisas med att sjunga när de dansar runt midsommarstången. Vad är grejen med den? Räven raskar inte över något satans is mitt i sommaren!

 

Fast det är väl kanske inte det som stör mig mest med denna sång. Det som stör mig mest är att texten kommer från en helt annan tid, en förfluten tid. Sången fanns redan på Olof Rudbeck den äldres tid, fast med lite annorlunda text visserligen. Olof Rudbeck den äldre dog 1702. Men än idag ska vi sjunga denna sång med våra barn.

 

Och så niger vi.

 

Och så bugar vi.

Och så stickar vi.

 

Och så snusar vi.

 

Vi har även karaktärerna Skratt-Olle, Grin-Olle, skräddaren, bagaren och sotaren, som alla benämns som "han".

 

Dessutom är det lite fånigt att behöva klanka ner på någon som gråter (Grin-Olle). Barn retar/mobbar varandra ändå, det är knappast så att vi behöver lägga fram fler idéer om sådant till dem.

 

Den här sången är alltså väldigt förlegad, gammaldags och allmänt trist, i mina ögon. Tycker absolut att vi kan komma på fler roliga sånger att sjunga och dansa till på midsommar. Det finns hur mycket som helst, både gammalt och nytt, som skulle kunna passa bra.

 

Fast vem vet, det kanske bara är där jag brukar fira midsommar som de kör den här sången, och så sitter jag här i min lilla bubbla och muttrar. Så, nu undrar jag allstå hur det ser ut för er, där ni brukar/har fira(t) midsommar. Kör de Räven raskar över isen? Kör de några andra sånger som går under samma tema? Eller har de kanske nya spännande sånger varje år?

 

 

Kan inte folk bara låta andra ha på sig precis vad de vill? Det är faktiskt varmt även i detta land. Kom igen, ge lite frihet!

 

Inget sånt här:

eller sånt här:

eller för den delen, sånt här:

Och förresten, detta gäller fortfarande:

 

Som jag har sagt tidigare så äter jag bara svenskt kött. Anledningarna är att det är större chans till närproducerat, bra djurhållning, inga läkemedel till djuren i förebyggande syfte och priset är mer rimligt än på mycket utländskt kött.

 

Om ni inte tror mig kan ni läsa det här.

 

För mig är det viktigt att äta små mängder kött och det kött som äts ska åtminstone vara svenskt, men allra helst från Lövsta (tips till er som bor i Uppland, Lövstakött är väldigt närproducerat).

 

Andra inlägg där jag skrivit om kött och/eller vegetariskt:

 

 

Hur ska jag göra för att ni ska börja kommentera lite mer frekvent?

 

Jag ser ju att ni läser min blogg, eller åtminstone att ni är inne på den. Igår var ni 26 stycken som var in här, och i genomsnitt var ni inne ungefär 1,62 gånger per person. Det betyder att mer än hälften av er var inne två gånger på min blogg igår.

 

Det är mer än 10 personer som är in på min blogg, varje dag. Och med "mer än" menar jag verkligen "mer än", det är oftast närmare 30 än 10.

 

Men var är ni? Jag ser er inte förutom i min statistik över hur många gånger bloggen är besökt. I kommentarsfältet är det oftast tomt, oavsett om jag skriver ett långt eller kort inlägg, eller om jag bara lägger upp en länk, bild eller ett klipp.

 

Jag vill ha mer återkoppling från er. Är det jag skriver bra? Spännande? Tråkigt? Överflödigt? Vad vill ni att jag skriver mer om och vad vill ni att jag skriver mindre om?

 

Från och med nu så lovar jag att alltid svara på era kommentarer, även om de bara består av en smiley.

 

Så, ge mig kommentarer! :3

 

 

Tyckde denna radiopod var intressant. Det är Liv Strömquist som pratar om mens, skam och skapande. Medan hon pratade så försökte jag sätta mig in i att nästan halva vår befolkning har (eller kommer att få eller har haft) en menscykel.

 

 

"35-årig man utsatt för oralsexattack på Sweden Rock Festival"

 

Asså va?

 

Oralsexattack...?

 

Jag dör lite just nu, av att jag försöker hålla mig för skratt.

 

Jag trodde det hette våldtäkt även när en man utsätts för det. Tydligen inte. För män kan ju inte våldtas, eller vad?

 

Jo, jag vet att de sedan har skrivit "våldtäkt" i själva artikeln. Men vad är grejen med rubriken? Spelar det verkligen så himla stor roll hur han våldtogs att det måste anges i rubriken? "Oralsexattack"... Har vi någonsin sett något liknande i en nyhet om en kvinna som har våldtagits? "Vaginalsexattack"? "Analsexattack"? "Penetralsexattack"? "Onanisexattack"?

 

Nej, jag tänkte väl det.

 

 

 

Jag tyckte att det här klippet var bra och det handlar om något viktigt. Det finns så mycket som är illa kring självmord, bland annat att många har fördomar om personer som tar livet av sig. En nära släkting till mig har många gånger påpekat att en person hen kände som tog livet av sig "tyckte synd om sig själv". Men det handlar absolut inte om att tycka synd om sig själv, det handlar om att må dåligt. Ingen vill må dåligt och de som tar livet av sig har nått en sådan punkt att de inte längre klarar av att må dåligt.

 

Precis som Laci säger i klippet tycker även jag att det är viktigt att ta sina tankar på allvar. Minsta tecken på att inte orka mer eller vilja ta livet av sig och det gäller att berätta om hur dåligt en mår. Om det är att ringa ett anonymt samtal till någon hjälplinje eller att skriva ett brev till någon anhörig, det spelar ingen roll. Någon måste få veta att du mår dåligt för att kunna hjälpa dig. Det går alltid att få hjälp.

 

Jag är så satans trött på alla som likställer schizofreni med personlighetsklyvning.

 

Schizofrenia betyder visserligen kluvet psyke på grekiska, men det innebär ändå inte att det är samma sak som personlighetsklyvning.

 

Personlighetsklyvning är när en person uppvisar flera personligheter, flera alter egon, som inte har med varandra att göra och där det dessutom är så att alla alter ego uppfattar sin omgivning på olika sätt. Ofta beror det på trauman under tiden som barn, eftersom barns hjärnor inte är helt utvecklade och de enkelt kan bilda egna "verkligheter" om de drabbas av trauman.

 

Schizofreni är när en person får vissa hallucinationer, det kan handla om paranoiditet och vanföreställningar. Verklighets- och självuppfattning förändras. Vissa med schizofreni får för sig att de är någon annan, men till skillnad mot personer med personlighetsklyvning så tror den schizofrena sig vara samma person hela tiden under psykosen (med vissa undantag förstås).

 

Jag tycker att det är viktigt att förstå att det är skillnad mellan dessa två diagnoser. Speciellt då det dras en hel del skämt om schizofreni, trots att en del i vår omgivning mycket väl kan ha varit i en psykos av schizofreni, och en del kommer någon gång i sitt liv att vara det. Både schizofreni och personlighetsklyvning är väldigt obehagliga, både för den som drabbas och deras omgivning, och inget jag tycker är kul när det skämtas om. Kanske framförallt för att släktingar till mig har drabbats av både psykoser och depressivitet (visserligen har ingen drabbats av just schizofreni eller personlighetsklyvning, men alla psykoser och liknande är väldigt obehagliga).

 

Ett sätt som jag brukar uppmärksamma detta på är att om någon drar ett schizofreniskämt så brukar jag säga något i stil med "Du menar personlighetsklyvning" bara för att personen ska tänka till. Om hen då säger "Jamen det är bara ett skämt" så gäller det att fortsätta på samma spår som innan. Försöka övertyga personen om att varken personlighetsklyvning eller schizofreni är kul eller något att skämta om. Det finns många personer där ute som drabbas av detta, och personer i deras omgivning vet oftast inte hur de ska förhålla sig till den drabbade. Detta leder till väldigt mycket nedstämdhet inom familjer, om någon i familjen är drabbad. Inget att skämta om helt enkelt.

 

Men framförallt. Ska du nu nödvändigtvis skämta om det (inte för att jag förstår varför) så gäller det att du har koll på vad som är vad. För visst att det är ignorant att skämta om det från första början, men ännu mer ignorant är det att inte veta vad du skämtar om.

 

 

Jag önskar att jag kunde ta av mig mina genusglasögon. Att de inte var fastlimmade med superlim på min nästipp.

 

Varför önskar jag det här?

 

Jo, för att varje dag, många gånger om dagen, tvingas jag se sådant som för väldigt många är helt osynligt. Strukturer i samhället, hos grupper och hos individer. Fördomar om det ena och det andra och det tredje, som folk runt om mig har om andra. Patriarkatet. Rasism.

 

Jag önskar att jag kunde läsa en bok utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde se en film utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde gå på stan utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde gå på fest utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde vara på en familje-/släktmiddag utan att ha genusglasögonen på mig. Jag önskar att jag kunde ta av min genusglasögonen när jag helst vill. Men det kan jag inte. De sitter där de sitter, eftersom de har blivit bättre med tiden.

 

Mina första ordentliga tankar om genus, jämställdhet och feminism kom när jag gick i sexan. Jag tror att det var för att det var då som tjejer och killar i min klass började bli mer och mer olika varandra. Folk kom i puberteten och förändrades åt ett eller annat håll, utseendemässigt. Det var här som det började bli lite olika villkor för killar och tjejer på skolgården. Innan var det ändå att alla fick vara med i leken, oavsett om det var fotboll, kurragömma eller hopprep.

 

Sedan, i högstadiet blev det ännu mer separerat. Då bytte jag till en skola inne i stan (istället för på landet) som inte hade en lika spännande skolgård. Det började bli mer och mer sociala rastaktiviteter snarare än fysiska. Det var här som jag började prata ordentligt med folk, om allt mellan himmel och jord, istället för att bara diskutera problem som uppstått under en lek. Visserligen började lite av det sociala redan i sexan, när jag och två vänner alla började röra oss bort från mängden, från de två stereotypa grupperna (tjejer och killar) och blev en grupp på tre personer. En av dessa vänner tappade jag tyvärr kontakten med under högstadiet eftersom vi gick på olika skolor, den andra av dem träffade jag faktiskt en sväng nu under midsommarafton och vi är fortfarande goda vänner (tack vare liknande åsikter).

 

Under högstadiet fortsatte jag och denna vän (alltså den jag fortfarande har kontakt med) att diskutera allt mellan himmel och jord. Vi började sakta men säkert (och bra mycket snabbare än många av våra klasskamrater...) förstå hur världen hängde ihop. Jag fick ytterligare två vänner att diskutera stora saker med, så vi var alltså sedan fyra stycken, som än idag har väldigt lika åsikter.

 

Så, eftersom jag och mina närmaste vänner alla var ganska lika när det gällde dessa åsikter så triggade vi varandra ganska mycket. Det har dock gått väldigt mycket upp och ner innan jag insåg att jag faktiskt är feminist. För att vara feminist är något som anses fult att erkänna. Många tror att ordet "feminist" är ekvivalent med ordet "manshatare", därför är det fult att erkänna.

 

Det var nog inte förren jag hittade Sofia Zettermarks blogg som jag på allvar började inse att "Ja, jag är nog feminist". Sedan hittade jag Rasmus Wahlmans blogg och det var då jag insåg att kvotering inte alls innebär att inkompetenta personer får jobb framför kompetenta personer. Genom kommentarer på dessa bloggar hittade jag ytterligare bloggar om liknande ämnen. Ett frö var sått och jag hade alltså möjligheten att utveckla mitt intresse för genus ytterligare.

 

Och idag, efter att själv ha drivit en blogg med sådana frågor i över två år, har dessa genusglasögon, som har blivit bättre och bättre med tiden, totalt fastnat. Jag kan inte se utanför dem alls.

 

Det är nu jag börjar få problem på riktigt alltså. Det är nu jag måste jobba med att sätta på filter, utifrån vad det är jag tittar på. För annars överanalyserar jag varje situation och blir allmänt jobbig, bitter och vill bara fly från denna planet. Det är jobbigt att gå runt och vara bitter ska jag säga er. Inte för att jag värnar om att andra ska tycka att jag är glättig* eller något, utan för min egen skull. Jag vill helt enkelt kunna ta av mig genusglasögonen för att få vila min överanalyserande hjärna ibland.

 

Så, summa summarum, mina genusglasögon är fastlimmade med superlim och jag vill kunna ta av dem ibland för annars överanalyserar min hjärna allt i min omgivning så att jag blir trött i skallen och vill fly denna planet.

 

Om jag inte kommer på något vettigt sätt att stänga av genusglasögonen så kommer jag nog sluta på psyket. Minst. Så deprimerande är världen för mig med dessa geusglasögon på för jämnan. (Nej, jag skojar inte. Jag har "potential" att kunna bli deprimerad.)

 

 

Ja, idag är då den där dagen då vi kör ner en stor grön kuk i jorden och sedan dansar runt den.

 

Glad midsommar!

 

 

 

 

Om ni orkar kan ni kolla in denna 38 minuter långa dokumentär.

 

 

Jag har aktivt undvikit att kolla på den här dokumentären för att jag har tänkt att den var skit. Men så till slut tittade jag på den ändå. Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

 

Jag tycker att den här dokumentären är så konstig på något vis. Som om han verkligen försöker bevisa att kvinnor och män är olika, psykiskt sett. Detta gör han genom att använda sig av studier där personer som också tror att kvinnor och män är olika psykiskt sett har kommit fram till att deras hypotes stämmer. Samtidigt har han använt sig av två genusforskare som inte riktigt kan förklara sina hypoteser, utan som bara svamlar.

 

Jag blev trött i huvudet av att se den här dokumentären. Inte för att han kom fram till att kvinnor och män nog är olika psykiskt sett, utan för att hans dokumentär endast går ut på att försöka bevisa just det som han tror är sant.

 

Just nu skiter jag fullständigt i om det verkligen är så att det finns någon psykisk skillnad mellan män och kvinnor. Det enda jag bryr mig om är att han har en hypotes från början och sedan använder han väl valda källor för att bevisa att han har rätt. Istället för att försöka motbevisa eller på något vis ha två hypoteser och försöka bevisa båda eller vad som helst egentligen. Det är det som är så drygt med vissa hypoteser, speciellt när de kanske har att göra med något socialt, det går att bevisa vad som helst. Vi människor är egentligen inte så bra som försöksdjur just för att vi kan vara så extremt formade av kulturen och samhället att vi egentligen inte vet vad som är biologiskt och inte. Vi reagerar så som vi har blivit lärda att reagera.

 

Det är sällan jag känner mig som en skeptiker. Jag sväljer ibland saker alldeles för lätt. Men just nu skriker skeptikern i mig "Lyssna inte på vad han i dokumentären säger! Det finns inga bevis!", samtidigt som jag på något vis tycker att han är jävligt bra på att väcka förtroende för det han säger.

 

Men varför vill han egentligen veta om kvinnor och män är olika psykiskt sett? Jo, för att Norge blev rankat till världens mest jämställda land, något år. Fast det jag tycker är intressant med detta är att han gör så lite efterforskning i just Norge, när det tydligen var Norge som var högst rankat på jämställdhetsfronten. Han pratar en några ingenjörer (män), några sköterskor (kvinnor) och två genusforskare (en man, en kvinna), sen lämnar han landet och börjar fråga forskare i USA och Storbritannien. Forskare vars hypotes, liksom dokumentärskaparens, är att kvinnor och män är olika psykiskt sett. Att han dessutom (vad jag upplevde) bemötte de två genusforskarna i Norge olika, beroende på deras kön, gör ju knappast saken bättre.

 

Han borde absolut ha lagt mer vikt på norsk forskning på det här området, eftersom det tydligen är där det är mest jämställd jämfört med resten av världen, plus att det är där han ser dessa stora skillnader mellan vem som väljer vilket jobb baserat på deras kön. Sen borde han även ha tittat på källorna till rankningen av Norge som världens mest jämställda land. Det lilla jag fick se av Norge i dokumentären såg väl inte så upplyftande jämställt ut om jag får säga det själv.

 

Nä, som sagt, jag vet inte riktigt vad jag vill säga om det här. Jag blev bara så trött på den här dokumentären att jag vill försöka motbevisa den. Men det är svårt att motbevisa något som egentligen bara är en hypotes, och att dessutom försöka motbevisa det med något som också bara är en hypotes. Just nu önskar jag bara att jag var "en riktig" skeptiker och inte så lätt att manipulera. Då hade jag nog kunnat komma med något som inte bara känns så förvirrat, från min sida sett.

 

 

En vän: "Är den där tröjan ny?"

Jag: "Nä... Jag hittade den i garderoben"

 

Detta säger rätt mycket om hur jag är när det kommer till kläder. Jag äger mer än vad jag använder, men det är inget fel på det jag inte använder. Jag är bara lat, och har samma kläder på mig dag ut och dag in.

 

 

Jag vet inte hur ni fungerar när det kommer till musik, men jag har upptäckt ett intressant fenomen med när jag är på dåligt humör och den musik jag lyssnar på.

 

För att bli på bättre humör måste jag lyssna på deprimerande, djup, tung och hemsk musik. Det spelar egentligen inte någon roll på vilket vis jag är på dåligt humör, men det är alltid den här typen av musik som får mig på bättre humör. Jag mår illa av glad musik när jag är på dåligt humör.

 

Jag är knappast ensam om detta. Jag är inte heller som precis alla andra när det gäller detta. Jag tror att det finns de som mår bättre av tung musik, de som mår bättre av glad musik, de som mår bättre av både tung och glad musik och de som inte mår bättre av musik alls. Lite som kön alltså. Allt är inte svar och vitt.

 

Så, nu vet du hur jag fungerar. Hur fungerar du?

 

Här kommer ett urval av musik som jag tycker är upplyftande.

 

 

 

 

Vive le mode mineur!

 

Ett barn, på runt 10 år (lita inte på att jag satte åldern rätt, jag ser knappt skillnad mellan en 5-åring och en 12-åring), kommer fram till mig när jag står och kollar på en vara i affären.

 

Barnet: "Heeeej"

Jag: "Hej"

Barnet: "Har du en Iphone?"

Jag: "Nej"

Barnet: "Vad synd. För annars hade du fått... denhär!" *håller upp en sådan där plastboll med en leksam inuti, alltså en sådan som går att få i en sån där apparat du stoppar en femma i*

Jag: "Jaha, okej"

(Jag inombords: "WTF? Hade barnet tänkt ge det som belöning till någon med en Iphone eller hade barnet tänkt byta till sig en Iphone med den?")

 

Barn alltså. Ibland förundras jag över dem.

 

 

 

Vissa dagar vill jag bara skita i allt. Jag vill skita i vad folk tycker och tänker om mig och mitt utseende. Jag vill skita i att jag inte följer normer och stereotyper. Jag vill skita i att folk kan se bilder av mig på sociala medier, och därmed skita i vad folk skulle tycka om jag hade en bild som är lite annorlunda eller provocerande. Jag vill skita i om jag provocerar folk. Jag vill skita i allt.

 

Vissa dagar vågar jag ingenting. Vissa dagar vågar jag inte böja mig en millimeter från vad folk tycker och tänker om mig och mitt utseende. Jag vågar inte göra annat än följa normer och stereotyper. Jag vågar inte lägga upp en nya bilder av mig på sociala medier, eftersom folk kan tycka att min bild är lite annolunda eller provocerande. Jag vågar inte provocera folk. Jag vågar ingenting.

 

 

Ordet "man". Alltså det där opersonliga pronomen som så många använder, i skrift.

 

Jag är kolugn med att folk använder det i tal, för då går det ändå att tolka utifrån kroppsspråket. Men att använda det i skrift är något som jag blir mer och mer irriterad på.

 

Det är världens bästa sätt att skjuta över ansvaret på någon annan. Därmed ett ord som jag hyser stort agg mot.

 

"Man brukar göra så"

 

Nej. Det du menar kanske är "Jag har lärt mig att göra så". Det är jättedumt att gömma sig bakom ett ord som får mig som läsare att inte veta om du räknar in mig i din ekvation eller inte. I en text kan det vara väldigt svårtolkat i vissa fall vem det är som personen syftar på, om "man" används.

 

Att istället använda "en" innebär precis samma sak. Det är opersonligt, och i vissa fall kan det bli otydligt vem som åsyftas. En text blir inte mindre opersonlig om vi byter ut alla "man" mot "en".

 

Det jag tycker att folk i allmänhet bör göra är att försöka formulera om meningar så att de undviker "man" (eller "en"). Speciellt i akademsika texter. Just akademiker tycker jag borde lägga ner mycket tid på språket i sina texter, för att undvika missförstånd. Jag skulle vilja säga att alla meningar går att formulera om för att undvika "man". Och visst att jag kanske tar mig vatten över huvudet genom att säga så, men det är sällan jag inte klarar av att formulera om en mening som jag skriver. Jag har aktivt övat på det i mer än ett år nu och jag skulle vilja påstå att det inte alls är så svårt som det kanske verkar. Idag behöver jag nästan aldrig fomrulera om meningar, det flyter på bra ändå utan några "man".

 

Jag vill förresten ge er tipset att läsa kursen Skriftlig framställning, 7,5 hp, på Uppsala universitet. Om ni inte bor för långt bort förstås (tror inte att kursen finns som distanskurs). Väldigt bra kurs för er som är inom akademien.

 

 

Aktinidin är ett enzym, vilket betyder att det är ett ämne som kan bryta ner saker. Närmare bestämt är aktinidin en proteas, vilket betyder att det är ett enzym som kan bryta ner protein. Aktinidin är även en allergen, vilket innebär att det är ett ämne som är väldigt vanligt att bli eller vara allergisk mot. Det är inte fullt lika vanligt som till exempel pollen- eller nötallergi, men det är ganska vanligt ändå.

 

Det går att reagera på aktinidin på flera olika sätt, vissa mer allvarliga än andra. Det vanligaste sättet att reagera på aktinidin är inte farligt, men ganska jobbigt, det innebär lätt svullnad och en starkt kliande känsla i den slemhinna som har kommit i kontakt med aktinidinet. Det kan också bli en torr känsla i den drabbade slemhinnan. De vanligaste slemhinnorna som kan komma i kontakt med aktinidin är mun, svalg, vagina och anus. Mer allvarligare reaktioner på aktinidin kan innebära extrema svullnader av slemhinna och närliggande hud, magont och svettningar.

 

Aktinidin finns i kiwi, ananas, papaya, mango och banan. En person som är allergisk mot aktinidin är bara allergisk mot dessa frukter när de är råa. Om frukten tillagas så bryts aktinidinet ned. I kiwi bryts aktinidinet även ned när kiwin mognar, vilket betyder att en person som är allergisk mot aktinidin fortfarande kan äta rå kiwi om den är i princip övermogen. Kiwi är den av dessa frukter som innehåller mest aktinidin, vilket gör att någon som bara är lite känslig mot ämnet ändå brukar kunna äta de andra frukterna. Grön kiwi innehåller mer aktinidin än vad gul kiwi gör. En vanlig korsallergi med allergi mot aktinidin är att vara allergisk mot andra proteaser som finns i exotiska frukter, till exempel är en ganska vanlig korsallergi att också vara allergisk mot avokado.

 

Aktinidin finns även i latex. Vilket gör det väldigt dumt att tillverka kondomer och femidomer av latex. Vi vet att aktinidin är en allergen och att det alltså är ganska vanligt att vara allergisk mot det, men ändå gör vi kondomer och femidomer med det i. Det finns mer aktinidin i naturligt latex än i syntetiskt latex. DET RÄCKER ALLTSÅ INTE MED ATT KÖPA KONDOMER SOM STÅR ATT DE ÄR GJORDA AV NATURGUMMI. Det är viktigt att det står att kondomerna är latexfria för att du ska kunna lita på att de varken innehåller naturligt eller syntetiskt latex.

 

Köp alltid latexfria kondomer. Det går inte alltid att veta om du eller den du ska ha sex med är allergisk mot aktinidin. Ibland kan det vara svårt att förstå kroppens signaler och för många kan endast känslan av torrhet uppstå men inga andra symptom.

 

Jag är allergisk mot aktinidin. Jag är 22 år och för bara några månader sedan insåg jag att jag är allergisk mot aktinidin. Jag har varit allergisk mot det nästan hela livet, har jag insett nu. Jag visste inte ens vad aktinidin var innan jag upptäckte att jag var allergisk. Jag har under många år funderat på varför jag reagerar på framförallt kiwi, men även ananas och banan i viss mån. Jag förstod inte att jag var allergisk mot latex heller, trots att kroppen försökte säga det till mig. Jag har inte gått till någon läkare och gjort tester, men jag tycker att det är ganska uppenbart vad det är, så jag känner att jag inte riktigt behöver det. Dessutom har jag länge känt att jag är känslig mot avokado, vilket är en vanlig korsallergi mot aktinidin, så antagligen är jag alltså även allergisk mot avokado.

 

Så tänk på detta nästa gång du köper kondomer! Det är inte allmänt känt att det går att vara allergisk mot latex och många vet inte att de är det!

 

http://www.slv.se/sv/grupp1/Risker-med-mat/Allergi-och-overkanslighet/Frukt-gronsaker-och-latex/

http://en.wikipedia.org/wiki/Actinidain

http://en.wikipedia.org/wiki/Kiwi_fruit

http://sv.wikipedia.org/wiki/Korsallergi

http://sv.wikipedia.org/wiki/Latex

http://en.wikipedia.org/wiki/Latex_allergy

http://en.wikipedia.org/wiki/Thiol_protease

Egna erfarenheter

 

 

 

I vårt samhälle råder en norm som handlar om att äta kött, mycket kött. Det är varken bra för miljön eller hälsan att äta så mycket kött som vi äter idag. Vi äter i genomsnitt mer än dubbelt så mycket rött kött på en vecka än vad som är maxgränsen för vad vi borde äta på en vecka, enligt Livsmedelsverkets rekommendationer. Det värsta köttet är det som är processat, till exempel korv, färdigköttbullar, färdighamburgare, bacon och leverpastej. Därför tänkte jag nu nämna några olika sorters alternativa koster med reducerat eller inget köttintag.

 

Vilterianskt: Viltkött, men inget annat kött. Oftast ingår även ägg, mejeriprodukter och insektsprodukter* i kosten. Köttet som äts inom denna kost är inte processat, vilket är bättre för hälsan än vad processat kött är. Ibland kan även fisk ingå i kosten.

 

Demivegetariskt: Fågel och fisk, men inget annat kött. Oftast ingår ägg, mejeriprodukter och insektsprodukter* i kosten. Ibland kan även viltkött ingå i kosten.

 

Pollo-vegetariskt: Fågel, men inget annat kött. Oftast ingår även ägg, mejeriprodukter och insektsprodukter* i kosten.

 

Pesce-vegetariskt: Fisk, men inget annat kött. Oftast ingår även ägg, mejeriprodukter och insektsprodukter* i kosten.

 

Lakto-ovo-vegetariskt: Inget kött. Ägg och mejeriprodukter ingår i kosten. Oftast ingår även insektsprodukter*.

 

Lakto-vegetariskt: Inget kött, inga ägg. Mejeriprodukter ingår i kosten. Oftast ingår även insektsprodukter*.

 

Ovo-vegetariskt: Inget kött, inga mejeriprodukter. Ägg ingår i kosten. Oftast ingår även insektsprodukter*.

 

Vegetariskt: Inget kött, inga mejeriprodukter och inga ägg. Däremot ingår insektsprodukter* i kosten.

 

Veganskt: Inget kött, inga mejeriprodukter, inga ägg och inga insektsprodukter*.

 

Råveganskt: Inget kött, inga mejeriprodukter, inga ägg och inga insektsprodukter*. Med denna kost äts ingenting som är tillagat över en temperatur på 48 grader Celsius, av hälsoskäl. Vissa födoämnen sägs förstöras när temperaturen på födan överstiger 48 grader Celsius. Jag vet ej om det finns några vetenskapliga bevis för att det stämmer att näringsinnehållet försämras vid en temperatur över 48 grader celsius, upplys mig gärna om du vet något.

 

Frukterianskt: Inget kött, inga mejeriprodukter, inga ägg och inga insektsprodukter*. Med denna kost äts heller inte svamp**. I denna kost äts ingenting som skadar växten som födan kommer ifrån. Till exempel äts inte rotfrukter eftersom de växer under jord och därmed skadas resten av växten av att plocka potatisen.

 

 

Laci tar upp ämnet om oralsex kan orsaka cancer, vilket det faktiskt kan. Liksom att andra former av sex också kan orsaka cancer, om det är oskyddat sex. Detta för att Humana papillomaviruset (HPV) kan ge utvecklas till cancer, och det är dessutom den vanligaste orsaken till livmoderhalscancer. HPV är vanligt, men att det utvecklas till cancer är ovanligt och det är oftast i livmoderhalsen som det utvecklas till cancer, men det kan alltså även utvecklas till cancer i svalj eller strupe.

 

Idag vaccineras flickor mot HPV när de går i mellan- eller högstadiet. Pojkar vaccineras inte. Trots att pojkarna kan vara en bärare av HPV, och därmed kan smitta genom vaginalsex, och dessutom kan bli smittade av HPV på ett sådant ställe där cancer kan utvecklas (även om risken är liten) så får de inte vaccin i skolan. Det tycker jag är lite synd. De flesta har ingen aning om att även män kan vaccineras mot HPV.

 

Se klippet där Laci diskuterar detta.

 

 

 

Läs gärna mitt inlägg om skydd mot sexuellt överförbara sjukdomar.

 

Uppsala universitets nya rektor (sedan 1-2 år tillbaka) var den första kvinnliga rektorn i Uppsala universitets historia. Och det lärosätet har ju några år på nacken, om vi säger så. För att vara mer specifik har den 536 år på nacken.

 

Visst är det jättekul att vi Äntligen har fått en kvinnlig rektor? Men är det verkligen så viktigt att poängtera hennes kvinnlighet heela tiden?

 

Jag menar, hon kallas för Rectrix Magnifica, till skillnad mot alla de andra hundratals tidigare rektorer som kallades Rector Magnificus. Jättebra att de tar hänsyn till latisk grammatik, men jag undrar om de frågade henne innan? Jag läste en kurs i latin samma termin som den nya rektorn tillsattes. Min lärare på kursen, en professor i latin, hade fått besluta om ifall hon skulle kallas Rectrix Magnifica eller Rector Magnificus. Enligt konstens alla regler blev det den feminina formen som han beslutade att hon skulle kallas för.

 

Om jag var kvinna och rektor på Uppsala universitet, vad hade jag valt? Att inte göra en så stor grej av mitt kön och behålla den manliga formen? Att ta hänsyn till grammatikens regler och anta den kvinnliga formen? Att helt enkelt ge blanka fan i vad folk kallade mig?

 

Det mest intressanta i sammanhanget är att vi säger rektor om alla, oavsett deras kön. Vi kallar inte kvinnliga rektorer för "rektris" eller kvinnliga doktorer för "doktris". Däremot säger vi "servitris" hellre än "servitör" när det gäller en kvinnlig sådan.

 

Jag kan förstå att en del könade (arbets)titlar var just könade förr i tiden. Även svensk grammatik hade femininum och maskulinum förr. Idag är femininum och maskulinum i princip dött, men vi återfinner det alltså fortfarande i vissa titlar. Varför inte leva i nuet och försöka göra könsneutrala titlar istället?

 

 

Nu är det som så att jag kollar på My Little Pony Friendship is Magic. Jag har skrivit ett inlägg om det förut och jag har lagt upp en bild på hur jag skulle se ut om jag var en pony (och själv fick välja utseende).

 

I alla fall så var det något som slog mig idag, något som jag ville analysera lite närmare och som berör den här TV-serien. Okej, det här kommer att bli nördigt och överanalyserat, men nu kör vi.

 

Det finns tre ponnys och en drake som jag kommer att diskutera i detta inlägg. Ponnysarna är Rainbow Dash, Appeljack och Rarity. Draken är förstås Spike.

 

I serien är det väldigt uppenbart att det är något på gång mellan Rarity och Spike. Och med "på gång" syftar jag alltså på någon form av kärleksförhållande.

 

Gällande Applejack och Rainbow Dash är det inte något på gång mellan dem i form av ett kärleksförhållande, men det är nåågot melllllan deeem... Som att skaparna vill att det ska bli något mellan dem, ett kärleksförhållande, men att de inte riktigt vågar. Som att de tänker att det är något kontroversiellt runt det. Det här är rätt intressant, just eftersom det finns andra saker i serien som är bra mer kontroversiella. Till exempel att de lever i ett matriarkat eller att det är något på gång mellan Rarity och Spike.

 

Rarity är ju ett sto och Spike är en drakhane. Det är en av de få saker som är normativa med deras förhållande, att det är hetero. I övrigt så är det ju rent av tidelag med ett förhållande mellan en ponny (eller okej, enhörning dårå) och en drake. Dessutom är det nog ganska stor åldersskillnad mellan Rarity och Spike, eftersom Spike bara är en drakunge... Gör inte det Rarity till pedofil?

 

När vi istället tittar på Applejack och Rainbow Dash så är de jämngamla och samma ras (eller okej, Rainbow Dash är en pegas, men saksamma, båda är ju någon form av häst och i Ponyville verkar de inte göra så stor skillnad mellan ponnys, pegaser, enhörningar, zebror och så vidare). Dock är båda ston, vilket är det som bryter mot normen. Det som jag tror gör det hela ännu svårare, för att det ska kunna bli något mellan dem, är Rainbow Dashs regnbågsfärgade man och svans. Det är ju nästan lite pride-flagga över det. Det skulle alltså bli som om de gjorde Rainbow Dash till en stereotyp HTBQ-ponny om det skulle bli något mellan henne och Applejack.

 

Skaparna har väl helt enkelt lyckats måla in sig själva i ett hörn och de vill ju att serien inte ska vara så normativ (tänk till exempel på att ponnysarna lever i ett matriarkat), så nu är det antagligen för sent att göra något.

 

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken. Vad kul det vore om det faktiskt var något på gång mellan Applejack och Rainbow Dash, för de skulle passa så bra ihop ju. Typ såhär sött skulle det vara:

 

 

Så, det är ganska intressant att det ses som ganska normalt med ett förhållande som både innebär tidelag och pedofili/gerontofili, men att det inte funkar med ett förhållande mellan två tjejer.

 

 

Jag har alltid älskat böcker, men jag har aldrig varit i närheten av att vara en bokmal. "Varför då?", kanske ni undrar. Det finns en väldigt enkel förklaring på detta: Jag läser långsamt.

 

Jag har alltid läst långsamt och jag har försökt att träna upp det, men Det Går Inte.

 

Jag kan erkänna att jag läser snabbare idag än vad jag gjorde i gymnasiet. Jag kan erkänna att jag läste snabbare i gymnasiet än vad jag gjorde i högstadiet. Jag kan erkänna att jag läste snabbare i högstadiet än vad jag gjorde i mellanstadiet. Jag kan erkänna att jag läste snabbare i mellanstadiet än vad jag gjorde i lågstadiet. Men jag har alltid varit en av de som har läst långsammast i min omgivning. Oavsett om jag gick i lågstadiet eller gymnasiet så verkade jag vara en av de långsammaste i klassen.

 

Jag har ingen form av dyslexi, jag kan läsa ord utan att blanda ihop dem med andra ord och jag kan enkelt bokstavera ord. Dessutom har jag väldigt enkelt för språk. Trots detta så läser jag extremt långsamt, för min ålder.

 

Det här är något som jag har försökt att dölja. Till exempel minns jag i gymnasiet när vi på engelskan skulle läsa en bok, hemma. Jag läste och läste, men jag hade aldrig hunnit läsa så långt som jag borde när jag inte längre hade tid att läsa (var ju tvungen att hinna äta, sova och sådant, samt att jag var schemalagd hela dagarna). Så jag gjorde helt enkelt så att jag läste halva boken. Sen hoppade jag över alla kapitel utom det sista och så läste jag det. Sen slog jag upp en sida någonstans efter halva boken och innan det sista kapitlet och valde ut ett citat som lät snyggt. Det fungerade för diskussionerna i skolan om boken. Sedan gjorde jag likadant med flera andra böcker. Detta gjorde dock att jag inte hade läst hela boken och egentligen kanske inte hängde med på vad den handlade om. Men i en skolmiljö var det en fungerande metod för att lösa uppgiften "diskutera den här boken".

 

För mig har det i princip alltid varit så att projektet "läsa den här boken" har fått vara ett sommarprojekt, när det har varit en bok som jag valt själv att jag vill läsa. Jag älskar egentligen att läsa, det är därför jag idag ägnar mycket tid åt att läsa andras bloggar. Men jag har aldrig haft ordentligt med tid att läsa böcker, just för att jag läser så extremt långsamt.

 

Jag tycker själv att det här är jättetrist, för jag tycker att böcker över lag är mer innehållsrika än vad filmer är. Framförallt eftersom det i böcker oftare är läsaren själv som bestämmer hur saker kan tolkas. I filmer får vi inte alls lika stort tolkningsutrymme. I böcker är allt möjligt, i film måste effekter användas för att ens komma i närheten av samma nivå av möjlighet.

 

Så, trots att jag älskar böcker så mycket, vad är det som gör att jag inte kan läsa snabbare? Jag tror att det framförallt handlar om att jag har väldigt svårt att processa information snabbt. Det händer att jag bara behöver läsa en mening en gång för att förstå den, men i många fall kan jag behöva läsa samma mening kanske sju gånger för att förstå vad det är jag precis har läst. Jag har visserligen blivit bättre på det här sedan jag började läsa väldigt mycket bloggar, men det händer fortfarande att jag fastnar på vissa meningar och läser dem om och om igen för att min hjärna ska hinna processa meningen innan jag kan gå vidare till nästa mening. Detta gäller alltså bara meningar som jag inser är viktiga, en oviktig mening brukar bara flyga förbi utan att jag tar upp någon information från den fören hjärnan har hunnit processa den en stund senare.

 

Så, mitt problem är egentligen inte att jag skulle ha någon slags förakt mot böcker, som så många verkar tro när en inte läser. Det handlar helt enkelt om att jag inte läser tillräckligt snabbt för att hinna lägga tid på läsning, trots att jag vill läsa.

 

Så, jag har en hel del böcker på hög. Böcker som jag vill läsa. Några som jag vill läsa om. Förra sommaren var jag helt ledig, då läste jag Harry Potter and the Chamber of Secrets och Harry Potter and the Prisoner from Azkaban. Det var så mycket jag hann läsa på en hel sommar. Denna sommars stora projekt blir att ta sig igenom the Goblet of Fire, som är betydligt tjockare än sina föregångare.

 

Ärligt talat så önskar jag att jag hade mer tid att läsa. Efter sommaren planerar jag att försöka läsa nästa bok i Harry Potter-serien, vilken är ännu lite tjockare än sina föregångare. Vi får väl se hur det går, för ja, jag ska alltså jobba i höst, inte plugga. Så jag tror att jag kommer ha mer tid till att läsa än vad jag har haft under studietiden, eller åtminstone hoppas jag att jag har det. Pausen från studierna är bara ett år, så jag får se till att läsa snabbt om jag ska hinna alla böckerna som ligger på hög.

 

 

 

Bara jag som tycker att det är något mystiskt med att Libresse lottar ut biljetter till shoppingresor i New York? Borde verkligen ett företag som tillverkar något som halva jordens befokning behöver (alltså mensskydd) ha så mycket pengar över att de har råd att lotta ut ett antal shoppingresor till New York (alltså: resa + New York + shopping)?

 

Vad sjutton stoppar de för skitmaterial i mensskydden om de tjänar så här mycket pengar på mellanskillnaden? De har ju även råd att göra sjuka mängder reklam, ifall någon nu tycker att några shoppingresor till New York inte verkar så dyrt. Och visst att de säkert tänker att dessa pink tickets är en slags reklam i sig, för att få folk att vilja köpa deras produkter, så ja, de lägger typ allt på reklam. Plus att de också måste ha lite pengar kvar i kassan.

 

Nej men helt allvarligt, är du någon som använder/behöver mensskydd, köp något ekologiskt istället. Stödj inte multiföretagen som i grund och botten bara bryr sig om pengar, trots att de låtsas bry sig om hälsa. Dagens konsumtionssamhälle i ett nötskal är just

 

köpa => använda => slänga

 

Och så en massa processer, gifter och dåliga arbetsförhållanden kring hela pannkakan.

 

Mer om konsumtionssamhället kan du se i detta klipp. Mer om mensskydd kan du läsa i detta inlägg.

 

 

Jag hittade detta test för att avgöra ungefär hur personer står, politiskt sett.

 

Jag är tydligen rätt vänster och liberal. Det glädjer mig, för jag hänger alltså i närheten av Mahatma Gandhi och Nelson Mandela när det kommer till politik.

 

 

Tycker att detta test är ett ovanligt bra politiktest, med tanke på att det har två axlar istället för en. På ena axeln hur mycket vänster eller höger du är (alltså ekonomipolitisk axel) och på andra axeln hur aktoritär eller liberal du är (alltså en socialpolitisk axel).

En sak jag kom att tänka på i och med detta test är det där med att "feminister inte kan vara höger", som vissa påstår. Jag skulle vilja påstå att feminister kan finnas var som helst på denna tvådimensionella skala. Dock är det förstås olika sorts feminister på de olika ställena på skalan. Till exempel tänker jag mig, lite fördomsfullt, att misandrister (som kallar sig feminister) borde finnas i det blå området, alltså sådana feminister som på riktigt hatar män och som tycker att endast kvinnor missgynnas, enkelt sagt bör det vara personer som vill ha ett matriarkat. Ännu mer fördomsfullt tänker jag mig att de feminister som är av det rikare slaget, eller som kanske bara rent av har tur med till exempel arbetslivet eller hemmalivet, befinner sig i det lila området. I det röda området tänker jag mig att det finns feminister som ser ner på kvinnor som ser ut som till exempel Kissie. Sen det gröna området tror jag innehåller feminister som är som jag. Men det är mest hur jag ser på detta koordinatsystem och hur jag tror att just feminism kan appliceras på det. Som en liten analys av att många anser att endast de som står till vänster kan vara för jämställdhet.

 

Var står du på denna skala och vad tror du om de olika fälten på skalan?

 

 

För ett tag sedan så skrev jag ett inlägg om miljö där jag länkade till ett program som gick ut på att 80 cyklister skulle driva elen i ett hushåll under en dag. Ni kan läsa det inlägget här.

 

En tanke som slog mig angående detta är att det Går att driva ett hushåll med hjälp av cyklister. Uppenbarligen.

 

Jag brukar träna, på en träningsanläggning, där har de alla möjliga olika träningsmaskiner. De har cyklar, roddmaskiner, lyftmaskiner och så vidare. Det är folk där i princip hela dagarna. Varför inte använda energin från de som tränar, till att köra ut på elnätet? Det borde väl fungera? Självklart skulle det inte räcka med bara folk som tränar, men jag tror att det skulle kunna dra ner elproduktionen via eldning, kärnkraft, vindkraft och så vidare.

 

Vi försöker hela tiden komma på nya och bättre sätt för att skapa energi till våra hushåll. Vi ska utveckla vattenkraften, vi ska utveckla vindkraften, vi ska utveckla kärnkraften, vi ska utveckla en massa olika sorters kraftkällor. Men en av de enklaste, även om den inte går att ha konstant och att den inte räcker för speciellt många, nyttjas inte alls. Jag tycker att kraften som går åt vid träningen åtminstone hade kunnat användas till själva träningsanläggningen. Kanske för att driva basturna som finns i omklädningsrummen?

 

Folk pratar om hållbar utveckling, om att all energi ska kunna utnyttjas och ingen energi ska gå till spillo. Men innan vi börjar tänka på det måste vi kanske vidga våra perspektiv? Många som säger sig använda hållbar utveckling brukar titta på vad för energikällor vi har idag, snarare än att tänka utanför lådan och tänka ut nya ställen att utvinna energi ifrån.

 

Jag vet inte om det egentligen skulle fungera, rent praktiskt. Men vad tror ni om att köra ut träningsenergin på elnätet?

 

 

Jag är en sån där person som aldrig var allergisk mot någonting. Jag kunde äta vad som helst och kunde vara ute hela våren.

 

Men nu på senare tid verkar något ha hänt. Bland annat känner jag att det kliar i munnen av vissa frukter och några andra frukter får jag ont i magen av.

 

Dessutom kliar mina ögon, just nu, så att jag håller på att bli tokig. Har varit så i några dagar nu och innan dess var det näsan som kliade. Jag är helt säker på att det inte är en förkylning, känns inte riktigt som en förkylning.

 

Blir tokig. Sluta klia ögon!